Adjö

Sedan det kommit till min kännedom att de där snåljävlarna på Aftonbladet börjat skinna oss läsare på 19 kr i månaden för att ha tillgång till Ronnies krönika väljer jag nu att med omedelbar verkan avsluta denna dagbok i bloggform.
Det har varit en mysig tid. Må gott.

Ronnie, min älskade... Undrar om du ens vet att jag existerar?

Sju sanningar om Ronnie Sandahl

Jag har nu älskat Ronnie i ungefär ett och ett halvt år. Denna sida har jag skrivit lite sporadiskt på i snart ett. Därför kan jag nu med stor säkerhet släppa lös vissa smaskiga avslöjanden gällande Ronnie, och jag lovar er att de alla är 100% sanna!


* Han använder tandkräm minst en gång om dagen. Oftast två men ibland även tre om han t.ex. skall ut och är singel.

* Han har en hel del så kallade creddiga cd-skivor. Fyra signerade och en ollad. I samlingen ingår Jacob Hellmans "...och stora havet" från 89. Och då var ju Ronnie knappt född.

* Han brukar ha strumpor på sig. Ibland svarta, ibland någon annan färg.

* Trottoaren utanför hans port är i en grå nyans.

* Han har sängkläder.

* Han äger 37 halsdukar varav 15 svarta. Det var 38 men en blev stulen. Av mig.

* Han har silikonimplantat i bröstkorgen.

JAG ÄLSKAR HONOM!!!!

möhöhööääääähhkkk!!!!

Panik Panik Panik!!!
Har jag berättat att jag har en syster? I så fall har jag ljugit, för det har jag inte. Men om jag hade haft det, så skulle det kunna varit hon som berövats livet på detta grymma sätt i Thailand, i olyckan som nog ingen har kunnat undvika att läsa om.
Därför är jag väldigt förfärad och mycket ledsen. Det är otäckt. Och jag är ensam.
Har ringt frenetiskt till AB's redaktion hela förmiddagen för att söka stöd hos Ronnie, men inte en enda gång har de släppt fram mig till honom.
De har ingen förståelse för människors lidande, de där satans idiotskallarna. Fläker ut olycka och misär till allmän beskådan.
Allt för pengar. Dessa sorgliga själar. Allt för pengar.

Tacka vet jag en god morgontidning som håller sig till fakta och inte gräver så mycket i blodslamsorna och kroppsdelarna på plats.
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17096348.asp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=693409

Tungt väger det huvud, som igår kväll bar kronan.

Direktöversatt replik snodd från en gammal film. Är det månne ett befintligt talesätt eller endast någonting som existerar i regissören John Waters huvud? Kanske en insmugen metafor för baksmälla, när flickan som får höra detta under gårdagskvällen var på en fest med sina nya kärlek? Att hon dagen efter detta lurats till att tro han har en annan tjej spelar måhända ingen som helst roll i sammanhanget?
Nej, med största sannolikhet menar hennes mormor helt enkelt att "Super man så känns huvudet som en blyklump dagen efter".
Inlindat i vackrare ordalag.
Precis som Ronnie arbetar. Han gör allting vackert. Med en magisk hand smeker han sig fram med pennan över pappret, likt en oskulds första stapplande steg in i vuxenlivet. Lömsk och förljuget ger han bilden av sig själv som en seriös och creddig ung journalist.
Jag som faktiskt trodde han var äkta.
Jag som faktiskt trodde han kunde stå för det rena och äkta han utstrålar.
Jag som trodde han var annorlunda.
Men jag har förstått nu, att han bara är en Sturplansbrat som alla andra. Att jag inte såg det förut, det jag nu insett. JÄVLA BRACKA!!! säger jag bara lite barskt, sådär.
Här har jag spenderat ett år av mitt liv på honom, älskat honom, filmat honom, onanerat till hans krönikor.
Och vad är tacken?
En spottloska i ansiktet! Det är vad det är. Jävla Stureplansfasoner!!
Härmed skall jag inte älska honom längre, den lögnaktige lusen.

Ändå kan jag inte förneka att jag fortfarande drömmer om honom dag som natt.
Ack, han är ju mitt allt, varför kan han inte förstå?

Salzburg till jul?

Jag måste vara sämst i världen. Bloggmässigt sett. Kvantitetsmässigt sett.

Som jag sagt förr är detta egentligen ingen blogg, utan en dagbok. Men inte heller som dagbok är den särskilt pålitlig. Såväl dagböcker som bloggar skall ju enligt oskrivna lagar uppdateras just dagligen. (Oskrivna, precis som mina inlägg, haha!)

Men jag vill påstå att min psykiska situation just nu inte riktigt tillåter detta.

Låt mig berätta om en vanlig dag. Vilket som helst. Vi kan ta idag t.ex., eftersom det är enkelt, men ändå med en liten twist.

08.20

Vaknar upp av ett irriterande borrljud. Någon utvecklingsstörd granne som aldrig snappat upp det där med att det bor människor på andra sidan om hans väggar. Helt fantastiskt att det finns så många som faktiskt tror att de bor helt ensamma i ett stort jävla lägenhetshus mitt i stan. Påminde mig själv att lägga hundbajs i hans brevinkast sen. Han har nämligen en stor, äcklig hund som han har för vana att rasta på vår innergård där det för övrigt är hundförbud. Så det är inte mer än rätt att köra lite återvinning på det.

10.00

Jag mår illa och har ont nästan överallt. Kanske är det inte bra att supa hela tiden, men jag har ju för fan ingenting annat att göra. Är man olycklig är man, och jag såg faktiskt Ronnie en snabbis. Jag var på väg fram, som i en dimma, men någon lade krokben för mig och planen gick i stöpet. Sitter hela morgonen med en påse is mot svullnaden i pannan.

10.55

Plötsligt minns jag att ett par killar antastade mig på vägen hem igår. De tafsade och äcklade sig trots att det var fullt av folk i närheten. Jag skrek åt dem och frågade vad fan de höll på med, varpå en av dem svarade: "Vi ska till Salzburg över julen och har lite tight med stålar, tänkte att om vi våldtar dig och du anmäler oss så kan vi sedan stämma dig för förtal och därmed tjäna in lite snabba cash!"

"Snabba Cash, höhö!" skrattade en annan. "Precis som boken, höhöhö"

Medan hela grabbgänget föll ut i ett efterblivet skrattanfall lyckades jag smita därifrån och linkade sedan hemåt med blöta skor.

När jag mindes detta började jag fundera. Tankarna dansade runt i mitt huvud som ett enda virrvarr, och jag har därför spenderat resten av dagen framför datorn. Har letat efter resor till Salzburg. Jag har hört att det skall vara så himla vackert där kring jul.

Länkad och lycklig som en mongolid på prozac

Mina chanser att knipa en gren i Ronnies släktträd har idag ökat markant. Jag har blivit länkad från en blogg kallad "Falköpingstidningen" vilket är ett stort kliv i rätt riktning.
http://falkopingstidningen.blogspot.com/

Hela dagen har jag gnidit mig på magen och förnöjt smackat i takt med Thomas G:son där han sitter med sitt stripiga hår och planerar för Melodifestivalen 2008.
"Höhöhö undrar om jag skall skicka in 3000 bidrag som förra året, eller kanske dra till med 4000?"
Ronnie skulle platsa i Melodifestivalen. Eller "mello" som vi i branschen säger. Antingen kan Ronnie skriva en vacker ballad, framförd av kanske Uno Svennigsson, eller så kan Ronnie sjunga ett av G:sons bidrag. Någonting hoppfullt, djupt men ändå lättsamt. Någonting så oändligt vackert att självaste Bert Karlsson kommer släppa en tår. Och inte för att han är steril, även om han kanske gråter över det också, utan för att Ronnie inte kommer skriva skivkontrakt med honom, utan med mig och mitt skivbolag.

Det blir succe kan jag lova.

Ronnie möglar

Titta på bilden ovan.
Den bakom bloggens namn.
Där syns min älskade Ronnie, men det är någonting som inte stämmer. Visserligen skulle det kunna vara naturligt manligt attribut, men inte ser det där märkligt skrovliga i hans urringning ut som brösthår? Liknar mer huden hos de muterade fiskarna i den där serien som gick på tv för typ tio år sedan. Minns ni den förresten? Människovarelser med fjäll och gälar som bodde i en lägenhet.
Den var rätt kul.
Hur som helst, medverkade Ronnie då? Stod hans bringa modell för de där blötdjuren? Jag är en aning rädd nu, det skall icke förnekas.
Men det kanske inte är någon fara. Han kanske bara helt enkelt möglar en smula.

Ronnie hänger med de stora grabbarna

I sin blogg visade Alex Schulman nyligen en bild på Ronnie tillsammans med två AB-chefer. Jag blev så kåt så det faktiskt kom en liten fläck i trosorna.
Han vet sannerligen hur man tar sig uppåt här i livet, min Ronnie. Jag är så stolt. Först Falköpings eminenta lokaltidning, sen Aftonbladet. Och så är det inte nog med att han skriver oss gråtfärdiga av förlustelse, han spenderar även sin fritid med chefen. Eller cheferna.
Han filtrerar sig. Falcetterar? Frottérar?
Hur som helst, han slickar sin väg skinande klar hela vägen upp till toppen.
Och där möts vi.
Han- toppjournalisten på Sveriges största skvallerblaska.
Jag - Playmate of the year på min egen herrtidning.

Var faktiskt på modellaudition idag. Det var en jätteschysst fotograf och bilderna blev jättefina. Jag är mycket stolt över dem och fick ha mycket inflytande över hur det hela skulle se ut. Hoppas verkligen detta leder någonstans. Han skulle maila bilderna, sa han. Men jag fick inte hans nummer eller så. Han ringer i början av nästa vecka, sa han.
Hurra! Nu ska Ronnie få se!

Jag höll nästan på att glömma.

Dagens Dikt. Det nya "must have" i varje galen beundrarinnas dagbok. Jag tänkte ta bilder på naglar också, men jag glömde.

Ronnie en man utav klass och av rang
kämpar sig framåt utan talang
det enda som räddar hans liv från fiasko
är lite hårvax och en flaska tabasco

med halsduken virad en 7-8 varv
liknar han mest en övergödd sparv
på nätterna vaknar han, svettig och blöt
skrek "hora" i sömnen, men jag tror han njöt

under sin kudde har ronnie en vän
lila och skrovlig, han kallar den Ben
Benny är busig, Benny är stor
Och leker om natten där bajset bor

Men nu var jag tarvlig, ty Ronnie är rar
och det enda viktiga i livet jag har
Han får mig att orka när livet är svårt
Jag drömmer om att han knullar mig hårt.

Requested as I am...

Jag har ett fan. Ett alldeles eget litet fan som hänger på min blogg och läser den i vått och torrt. Hon är min, min, min och hon gillar mig. Oförtrutet klamrar hon sig fast och gör att jag känner mig behövd. Vackert är det bannemej. Som en mors kärlek till sitt barn, trots att barnet föddes med tre munnar och ett öga.
Ett ansikte som bara en mor kan älska. Precis som med min dagbok. En utvecklingsstörd och lätt missbildad dagbok bara ett äkta fan kan älska.
När jag försvinner ut och famlar i mörket ryter hon till med sin vassa stämma och rycker mig på så sätt i kragen. Får mig att förstå att jag inte bara kan lämna henne. Lika lite som jag skulle överleva utan henne överlever hon utan mig.
Skriv mer. Skriver hon.
För bövelen.
Jessica, du är havren som får hästen att hoppa.
Du är laxermedlet som lättar förstoppningen.
Du är för mig vad skräpmat är för Britney Spears, vad mobbing av modebloggar är för Alex Schulman. Du är min himmel på dagen och min dildo på natten, du är helt enkelt drivkraften som får mig att orka vakna varenda morgon.
Sluta aldrig hoppas, så kanske vi en dag sitter och tar ett glas rött.

Dagens Dikt till Ronnie

Ronnie är min lilla skatt
han är råtta, jag är katt
uti skogen jagar jag
råttan Ronnie varje dag

Gömmer han sig bakom buskar
Skyller jag på att han fuskar
Gömmer han sig i en sjö
Är jag rädd att han ska dö

Snälla Ronnie, sluta fly
Måste du min kärlek sky?
Snälla Ronnie, kom till mig
Inse att jag älskar dig!

En gubbe och en brat

Imorse på väg hem från jobbet kom en gubbe av den typen man kallar ful mot mig. Han hälsade jättemånga gånger och sträckte fram sin ytterst smutsiga labb. Jag vinkade glatt och gav honom mitt visitkort med adressen till denna sida, + en bild på Ronnie.
Han tackade och sen ramlade han.
Yes, det stämmer. Konduktören brassade på lite extra, som för att jävlas, och gubben flög handlöst ner på golvet.
Min första impuls var att helt enkelt skita i det. Han var ful, äcklig och påflugen. Han kunde gott ligga där ett tag. Då - som från ingenstans, dök Han upp. En blond brat med välstruken kostym som likt i en dröm svepte fram och sträckte ut en hjälpande hand mot mannen.
Så vad skulle jag göra? Sitta där och låta honom lyfta upp äcklet själv? Nej, jag var helt enkelt tvungen att hjälpa till.
Sen log han mot mig och kände sig säkert som värsta hero'n.
Så jag valde att vänta tills han gått av innan jag sparkade gubbtjyven på smalbenet och sprang därifrån.
Men Ronnie såg jag inte skymten av.

Är det inte helt jävla fucking otroligt att 66 personer varit inne här idag, och inte en enda (förutom Ronnie själv) har valt att deltaga i tävlingen om dejten.

Men jag ska ge er lite längre betänketid. Som ni säkert förstår har ju jag ändå makten att avgöra vem som skall gå segrande ur striden. Och envisa rykten hävdar att det skulle kunna vara jag.

Skulle så vara fallet att Alex Schulman väljer att skicka ett bidrag finns möjligheten att jag överväger huruvida han kan få plocka hem kalaset. En dejt dem emellan vore onekligen en intressant konstellation. Och i så fall kunde jag stå bakom en pelare i lokalen, en sån där bärande som man inte får riva ner, och spionera på gossarna.

Säkert skulle Ronnie försöka sig på en tåflirt under bordet. Han är allt en riktig spjuver, den där sandahlen. Jag såg nog när han av "misstag" spillde lite white russian i en ovanligt bystig flickas väl tilltagna dekolletage häromkvällen. Putslustigt valde han sedan att rengöra hennes svällande barm med sin tunga. Classy.
Så mycket för att aldrig säga hora.
Jag får nog lov att skaffa silikonbröst, trots allt.

Nu skall vi också tävla!

Om man kan vinna en träff med Alex Schulman skall minsann inte jag vara sämre.
Härmed utlyser jag en tävling, där den som skriver sista kommentaren till detta inlägg vinner en date med Ronnie Sandahl.

Förutom Ronnie himself kommer dejten innehålla:
* Latte
* Existensiella diskussioner
* Namndropp Peter Birro en gång
* Namndropp Hemingway två gånger
* Diverse filosofiska citat. Dels från klassiska litterära verk, dels Ronnies egna pekoraler.
* Minst en halsduk

Bonus för den som har tur:
* Bio i separata salonger med varsin smal film.

Så sätt igång och kommentera nu.
Go nuts, så att säga.

Jag jag jag

Så.
Fint.
Jag är en tjej.

Ingen 27 årig cw med bockskägg. Eller hur var det nu, Ronnie Sandahl?

Bildbevis!

Stockholm har sällan varit vackrare.

Någonting säger mig att Ronnie skulle beskriva denna dag bättre än någon annan. Så med ett hopp om en romantisk utläggning i ordkonstens vackra harmoni begav jag mig till Globen.

Precis vid bänkarna utanför hade någon spillt lite vatten.

Blankt och stilla.

Lockande.

Men dock en aning gult.

Det påminde mig om sist jag var här och kissade utanför ingången till AB. När Ronnie kom ut klev han i pölen och svor en snabb ramsa. Då gick jag hem och onanerade.

Undrar vem som kissat idag?

Jag funderade en stund på detta, medan jag betraktade den ljumna pölen som sakta ångade bort i den stekande värmen.

Det kan ha varit Carolina Gynning. Hon skriver visst krönikor för AB ibland har jag förstått. Undrar om hon har rufsat om i Ronnies hår? Undrar om han har klämt på hennes urplockade sillisar? Eller är det kanske endast Alex Schulman förunnat?

Mer än så hann jag inte tänka när han plötsligt dök upp.

Dimmig i ögonen av solsting, vätskebrist och ammoniakaromerna som nått hjärnan rusade jag fram till dem.

Ronnie och en blond man.

"Ronnie!!" ropade jag med hes röst. (Jag måste sluta dricka whiskey)

"Min älskade!!"

De stannade upp och vände sig mot mig. Och då hände det.

Ögonblicket jag lyckades fånga på bild.

Som i en dröm.

En något avlägsen och ammoniakstinkande dröm.

Men ändå, så fantastisk och alldeles, alldeles underbar.

Ronnie höjde handen och vinkade till mig.

Då svimmade jag.

Vaknade upp av att en lodare hällde vatten i ansiktet på mig. Hygglig kille, tyckte jag.

Sen gick jag hem. Vingligt. Med sprängande huvudvärk.

Men ändå- med kameran i behåll.

Undrade dock varför inte Ronnie och den andre hjälpte mig?

När jag laddade upp bilden på datorn fick jag svaret.

Sanslös helg

Efter en helt ofattbar helg kan jag äntligen andas ut i hemmets lugna vrå igen.
Jag har varit i helvetet och återvänt, det kan jag lova er. Och trött är jag. Totalt utmattad.
Har ni en aning om hur svårt det är att somna i häktet?
Ångestfyllda skrik, dålig luft, hårda sängar och en gnagande oro inför att eventuellt fråntas mitt allra käraste nyförvärv. Datorn. Till slut kunde ingenting bevisas, och de kan ju inte hålla mig hur länge som helst tydligen. Tur att snutarna själva verkade ha lite koll på regelverket, för jag har ingen aning. Den där Stefan Berg eller vad han hette, vilken grinig gubbtjyv. Som han tjatade om sin förbannade dator, tills det blödde ur öronen på mig. Jag trodde faktiskt inte det var sant när jag i fredags morse kom ner till hotellobbyn och möttes av den där feta karln med två lastgamla byhålepoliser i släptåg.
Snacka om att det inte händer mycket i Falköping. Kändes som en "Kopps"-flashback när jag blev släpad till stationen pga ett blogginlägg jag skrivit på internet. Ett jävla blogginlägg!
Den ena fetknoppen kliade sig på sin skalliga hjässa och visste inte ens vad en blogg var.
Stefan Berg spottade och svor.
Till slut orkade jag inte längre utan gav honom datorhelvetet men krävde att han skulle betala igen de 100 kronorna jag pyntat för att lösa ut skräpet från SL's hittegods. Vilken waste.
100 spänn för en gammal rutten dator som knappt rymde en enda porrfilm.
Tack och lov släppte de mig med argumentet att det verkade gälla en privat dispyt, och ingenting de kunde blanda sig i.
Så nu sitter jag återigen vid min stenåldersklump och sörjer den korta men underbara tiden jag hade med min laptop.
Jag älskade varje sekund.
Och just nu myser jag vid tanken på vad Stefan Berg kommer säga när han upptäcker de 8 gig barnporr som jag stuffat hans dator med.
Förmodligen kommer det medföljande viruset bidra till en fortsatt fridfull sommar hos familjen Berg, det är jag övertygad om.

Ja, det är inte klokt vad kärleken får en att gå igenom. Ronnie Sandahl, din lilla spjuver...

Sitesajjing i Falköping

Jag har vandrat runt i Falköping och beundrat staden. Det känns som att bli kär på nytt.

De rödsprakande blommorna på stora torget bländar mig likt tusentals dunkande hjärtan sprängfyllda av innerlig längtan.
Den svarta bänkens spjälor skiner blankare än spiror av den ädlaste ebenholtz i den halvljumma augustisolen.
Jag har hittat hem.

Några fikande människor får mig att minnas. Minnas den tiden. Tiden då jag ännu var en av dem. De obetydliga. De små människorna.
Den totalt bortglömda och komplett meningslösa skaran.
Nu tillhör jag någonting större.
Ett sammanhang.
En del av en helhet.
Det är du och jag mot världen nu.
Du och jag och Falköping.

En sten i Falköping. Världens finaste sten.

Fredriksbergsskolan

Skolan där Ronnie gick. En lång stund vandrade jag omkring på skolgården och insöp atmosfären. Jag kunde nästan känna Ronnies andedräkt kittla mina näsborrar när jag drog ett djupt andetag vid ett ventilationsgaller. Väggarnas skrovliga tegel repade mina handflator en aning, jag vill ju komma honom så nära det går.

Undrar vart han hängde på rasterna, undrar vilket klassrum som var hans?
Jag kikade in genom alla fönster jag hittade, men det var sommarmörkt och eländigt. Så istället sjönk jag ner bakom en buske i rabatten och onanerade medan jag tänkte på Ronnie, pluggandes svenska, bakom något av dessa draperier.

Mytomani och Kleptomani

Jag har ljugit. Förlåt.

Har legat sömnlös inatt efter gårdagens hemska bluffmakeri. Våndats över vad folk nu skall tro om mig. De senaste dagarna har inte varit lätta. Vet inte vad som flugit i mig.

Men jag måste få en chans att sona mina brott.

Jag vill inte uppfattas som en sån där knäppgök man läser om. Vad skulle pappa säga då, där han sitter på sitt vårdhem alldeles ensam?
För att inte tala om mor min, hon skulle vrida sig i graven.

Eller egentligen tror jag hon skulle vara rätt nöjd om jag växt upp till en knäppskalle. Hon hade nån slags förkärlek till människor med mentala störningar.

En "match made in heaven", det var mina föräldrar det.

Pappa och mamma.

Mentalpatienten och vårdbiträdet.

Jag saknar er så.

Men åter till min lögn. Självklart är jag inte hos en familj i Nepal.

Jag är på Hotell Andrum i Falköping. 6,5 meter över trädtopparna.

Inte alltför långt ifrån Ronnie.

Och nu ska jag åka in till stan.

Ny dator- I can keep in touch!

Tro det eller ej men jag gjorde en jävligt smart grej innan jag drog till Arlanda.

På Klara Östra Kyrkogata ligger SL's mottagning för omhändertagna effekter.

Eller hittegodsavdelningen för prylar som folk helt enkelt inte värdesätter tillräckligt mycket för att hålla reda på.

Så jag gick helt sonika dit och straffade någon hutlöst slarvig person som lyckats sumpa sin laptop på bussen. Hur enkelt som helst!

Bara att knata in, berätta att jag råkat glömma min fina dator på bussen och hoppas på att ha tur. Vilket jag hade. Ofattbar tur, för en jävla gångs skull.

På några minuter hade jag löst ut denna min nya ögonsten, och sitter i skrivande stund i rummet jag hyrt hos en nepalesisk familj.
Prisa datorgudarna!

Skåda underverket och förundras!

Nu drar jag

Tjing.
Nu är det dags för mig att lämna landet.
För en mycket längre period denna gång.
Jag vill tacka Ronnie Sandahl för att han alltid stått bakom mig.
Jag vill tacka Alex Schulman för att han alltid stått framför mig.
Och jag vill tacka Paulo Coelho.
Hej.

Förlåt

Det var inte min mening att tappa fattningen sådär.
Det är bara inte så enkelt att se med blida ögon när ens egen mamma gått samma öde till mötes. Varenda gång jag läser någonting sådant så är jag plötsligt 8 år igen, står där vid dörren till sovrummet, och upplever det om och om igen.
Mina hjärnspöken ger mig ett sjutusan till humör ibland.
Det är inte med flit.
Förlåt mig Ronnie. Det var inte meningen att verka våldsam eller argsint på något vis.
Du, om någon, måste väl förstå mig? Du, du borde kunna känna empati för någon i min situation.
Jag saknar dig.

Åk hem!!

** raderat av etiska skäl **

Jag tycker nästan aldrig mina kompisars killar är snygga.
Detta gör att jag blir arg över deras dåliga smak.
Sen, om jag någon enstaka gång tycker att en kompis kille är snygg, då blir jag också arg eftersom jag blir avundsjuk och vill ha honom.

Ute i kylan

Obehaget växer våldsamt och äter upp mig inifrån, likt en gigantisk, utsvulten binnikemask. Regnet piskar min rygg rödblossig, och det lilla hår som hunnit växa ut på huvudet flamsar fram och tillbaks i den hårda vinden. Genomblött.

Är det verkligen juli?

Kan inte någon komma till min räddning?

Bortglömd och förlorad sitter jag här, utanför AB-redaktionen vid Globen, ännu en gång. Jag visste att jag aldrig borde gett mig in i detta. Utan paraply dessutom.
Det svider i ögonen.

Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli en bra stalker. Mina matta försök bleknar i jämförelse med sanna legendstalkerbloggar som "riktig kille". Jag kom på ett sidospår, vilket var ett misstag.

Faktum är ju att jag aldrig tänkte bli en i raden av alla stalkers. Detta är ingen stalkerblogg. Jag vill bara uttrycka mina känslor för mannen jag älskar. Vill bara få utlopp för mitt lidande.

Vill ju bara få ett skjut, eller två.

Vilket även namnet på min blogg antyder.

Jag är en groupie och Ronnie är min Rockstar.

Förlåt mina snedsteg i detta stormiga sommar-Sverige. Jag skall inte göra dig besviken igen. Jag lovar att alltid finnas vid din sida.
Och jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns vid min.

Ronnie Sandahl - jag älskar dig!

HAHAHAHA
Vad är det för jävla bög han plockat upp nu då?
HAHAHA!!!
Skall det sluta såhär? Skall jag förlora min älskade till en syntarbög?

Jag är ju lite av ett original.
Jag rakade huvudet strax innan Brittis gjorde detsamma.
Jag började smyga på Ronnie långt innan Schulmans stalker dök upp med sin rip-off.
Jag togs in på anstalt, och kort efter följde Paris Hilton mitt exempel.
Jag är helt enkelt lite mer än alla andra människor.

Bara så ni vet allihopa: Mitt nästa trick är att jag tänker stjäla hårstrån från Ronnies kam för att bygga mig en voodoo-docka. Jag betalar bra för en garanterat hårig kam, så har ni möjlighet att hjälpa mig- tveka inte.

Kör hårt. Rip me!!!

Rölätta skåningar och fula komiker

Jag hann inte så långt igår.
Hade bara kommit utanför dörren när jag sprang rakt in i ingen mindre än Johan Glans!
Makalöst!
Det finns ingenting som får mig att gå igång så som korta skåningar med taskigt pigment. Kastade ner väskan från axeln för att rota fram min kamera, när jag till min fasa upptäckte att den inte var där. Så det var bara att knata upp igen och hämta den där jag glömt den på hallbordet.
Det är ett komiskt öde det där med att alla roliga människor måste vara så jävla fula. Titta bara på bröderna Schulman som drar mest läsare i hela Sverige; De var förmodligen mobbade i skolan båda två pga sina hopknöglade nyllen.
För att inte tala om Babben Larsson. Vad är hon egentligen mest känd för? Som komiker eller för att hon är fulast i Sverige? Ingen vet.
Min personliga favorit är dock Ronnie. Ständigt försöker jag ana tendenser till humor i hans diverse krönikor och intervjuer, men framför allt i boken. Dock utan framgång. Killen verkar ha begåvats med absolut noll sinne för att ha kul överhuvudtaget. Vilket är synd eftersom jag alltid föreställt mig honom som en härlig person. Hittills har dock inga argument som stöttar min tes framkommit, jag blir därför mer och mer övertygad om att han är en torrboll.
Och som alla vet ser han ju ut som en övergödd gris i fejset. Han är så jävla photoshoppad på sin byline att självaste Bingo Rimér blir avundsjuk.
Nej, humor och skönhet verkar helt enkelt inte gå ihop. Och i Ronnies fall existerar tydligen ingetdera.

Christine Meltzer är den enda som går emot trenden.
Hon är både vacker, begåvad och rolig.
Fy så osvenskt av henne.

Idag är det faktiskt soligt. Så, nyvaken som jag är, skall jag nu ge mig ut i det fina vädret och försöka söka upp Ronnie.
Det är förargligt att jag inte har någon laptop, men det får duga med anteckningsblocket.
Dessutom har jag ytterst billigt kommit över en digitalkamera, så mina erövringar kan redovisas här i bildform.

Jobbade natt på den där postsorteringen. Det är ena riktiga jävla idioter som jobbar på mitt jobb. Jag sitter på nedersta våningen och upp till personalvåningen finns en hiss, alt. tre trappor man kan gå.
Varenda jävla gång är det några tjocka kassörskatanter som med sitt dallrande fläsk uppbådar en allra sista (och förmodligen även sin första) kraftansträngning för att hinna först till hissen. Väl där tränger de sig in och står gloendes mot hissdörrsfönstret med sina självbelåtna flin medan hissen obarmhärtigt lämnar planet utan mig.
De är så jävla nöjda som dag efter dag sitter 8 timmar på en stol för att sedan raskt promenera 7 meter till en hiss som lugnt och stillsamt tar dem dit de ska. Sen kör de alla bil hem.

Skratta lagom nu, era feta jävla kärringar! Jag undrar vem som kommer skratta om 10 år när era muskler förtvinar och ert fett rinner ihop till en liten hög på golvet eftersom ni aldrig ansträngt någon annan kroppsdel än era magsäckar. Jag är fan GLAD att jag efter 8 timmars rusande med postsäckar hit och dit dessutom får chansen att gå i tre trappor, så att jag helt och hållet kan försäkra mig om att jag aldrig kommer bli en av er.
Nu ska jag cykla till Globen. Ciao.

Snelugg och hästansikten

Det känns som jag slits mellan två världar. Fram och tillbaks kastas jag våldsamt, och jag vet inte hur detta ska sluta.
Den där Alex Schulman alltså.
Han har börjat figurera i mina drömmar allt oftare sista tiden. Jag börjar faktiskt bli rädd. Tre gånger har jag spottat honom på stan den senaste veckan, bara det säger väl allt?

Ronnie är ju visserligen alltid Ronnie. Han är min trygghet, han är för mig vad Pete Doherty är för Kate Moss; någonting man verkligen borde hålla sig borta från men inte under några omständigheter kan låta bli att älska.
Skillnaden är bara att i Pete's och Kate's fall skulle man kunna kalla drogerna för en bov i dramat, medan mitt största hinder på vägen är att Ronnie helt enkelt verkar vara lite dum i huvudet.
Visst är han söt och så, men någonstans djupt inom mig börjar en tvivel att gro.
Jag får se vad som händer. Dyker han upp i min väg inom kort kanske jag ändrar mig igen.
Jag är så velig.

Jag tycker faktiskt det känns bra att Ronnie trodde jag är en CW.
Jag skulle vara en bra CW.

"Vi som aldrig sa hora" blir film

Som om videobutikerna inte redan svämmar över av ölstinkande tonårsfilmer om vilsna fjortonåringar på landsorten?

Att lagom skulle vara bäst i Sverige är en av våra största livslögner. Åtminstone när det gäller media. Finns det överhuvudtaget någonting som producerats i lagom mängd i detta land?

Såpoperor?

Dokusåpor?

Självbiografier?

Artiklar om Linda Rosings plastikoperationer?

Skulle inte tro det...

Så lika säkert som en spya på Kickis bar klockan fem i tre (eller för den delen en löpsedel om att Linda brutit upp med Fadde igen) kommer här ännu ett moralkakeverk sprutandes ut över oss.

Och vi har inte en chans att värja oss.

Glad är dock jag, om man bortser från denna skrattretande massproduktion av "Jag föddes, jag fick en karriär i ettårspresent, när jag fyllde 14 sökte jag mina rötter och nu är jag miljonär", ty boken (självbiografin) som nu ska bli film är ingen mindre än min favoritbok; "Vi som aldrig sa hora".

Jag fick det svart på vitt idag när jag på måfå rotade igenom world wide web efter smaskig info om min smaskiga toyboy.

http://blogg.aftonbladet.se/keyw.php?blog=13888&keyword=%22vi+som+aldrig+sa+hora%22

ps.
Hur fan kan han tycka att Closer är så jävla bra?
Det måste nog vara en av de segaste filmerna jag någonsin sett.
Jag skämdes å skådisarnas vägnar. När jag och Ronnie blir tillsammans får vi förmodligen gå på varsin film när vi går på bio, för att sedan munhuggas över en kaffe kring huruvida hans eller min film var bäst.
Jag kommer vinna.

pps.
Jag har fler profilvyer än Calle Schulman. Betyder det att jag även kan ha fler sidvisningar? Jag vet inte hur man tar reda på sådant. Men det måste betyda att jag är bättre än honom.
haha!

Alex Schulman!

Alex Schulman. Jag såg den där galningen på stan.
Han som hatar Ronnie, han som ständigt hoppar på honom likt en feg hyena som attackerar en skadad kaninunge. (En metafor som skulle syfta på den totala orättvisan och de milsvitt skilda förutsättningarna vid en fight dem emellan)
Jag fattar inte varför han måste vara så elak?
Fattar han inte att Ronnie är typ 20 år yngre och lätt utvecklingsstörd? Hur lätt kan det då vara att hänga med i Schulmans tempo?
Jag menar, give the kid a break, Alex! Killen har ju i stort sett fått sitt gymnasiebetyg i ett Corn Flakes-paket och vunnit sitt så kallade journalistjobb på ett lotteri arrangerat av Scoutkåren Mjölbaggen i Torbjörntorp. Det är under din värdighet att försöka äga en kille som med sin blotta uppenbarelse låter sig ägas sönder av varenda levande (och död) själ som någonsin behärskat det svenska språket någorlunda hjälpligt.
Han är helt enkelt inte värd din energi, än mindre att namndroppas i din blogg.
Så Alex, jag ber dig, lämna häxjakten av Ronnie Sandahl på mitt bord där den hör hemma och ägna dig åt det du gör bäst.
Typ runka till Sanna Bråding.

Ps igen..
Jag vill GÄRNA ha kuvertet med kräks, tack.
Dock kan jag inte uppge min adress, men du kanske kan lämna det på Aftonbladet?
Typ adresserat till Pernilla.

Just det.
Fan vad Ronnie har synts överallt den sista tiden.
Och jag har myst.
Plus att jag onanerade till en viss erotisk scen han hyllar i en viss tidning.

Har man alltid kunnat färga och

formatera

texten på det här viset?

Jag halkade i trappen utanför Aftonbladets redaktion och slog i bakhuvudet.

Varför måste det regna på sommaren i Sverige? Varför måste folk envisas med att äta glass i Sverige trots att det är 2 plusgrader och regn? Varför måste klantskallarna tappa sin förbannade glass som de trots allt slängt bort säkert typ 20 spänn på? Och varför, varför av alla platser i denna erbarmliga stad, måste de tappa den just på det trappsteget som just jag skall kliva på, just denna regniga pissommardag?

Jag vistades en natt på sjukhus i lätt koma och glömde därav bort mitt login till sidan, men tänkte att det kanske var lika bra. Min pojkvän lämnade mig efter att han blivit tipsad av någon illasinnad tjallare om sidans existens.

Vederbörande skall för sina synder brinna i helvetets oupphörliga eldar.

För ett tag kändes det som allt slets ifrån mig- min blogg, min pojkvän, alla mina tre inbundna exemplar av "Vi som aldrig sa hora" (varav två signerade) och sist men inte minst- min stolthet.

Ensam, blåslagen, utfattig och förbannat hungrig har jag därför spenderat denna sommar. Krossad, men ännu icke slagen. Ty det är dags för nya tag, och den här gången skall ingenting stå i min väg. Solen skiner och jag har faktiskt fått jobb som postsorterare.

Äntligen kan jag börja käka igen, och äntligen tillåter vädret mina dygnslånga spaningsuppdrag utanför AB. Eller varför inte kring Lundagatan.

Tro inte att du kommit undan Ronnie.

The show must go on.

And we are the stars.

Mäh!
Om Ronnie blivit singel kanske det är honom jag dejtar?
Likheterna är ju trots allt slående så det vore inte helt osannolikt. Kanske han bara genomskådat min blogg och vill dölja sin identitet ett tag, tills vi verkligen kommit varandra nära inpå.
Åh, Ronnie, Jag älskar dig bara mer och mer!
Nu ska jag krypa ner brevid honom i sängen. Min Ronnie!

Mäh!
Om Ronnie blivit singel kanske det är honom jag dejtar?
Likheterna är ju trots allt slående så det vore inte helt osannolikt. Kanske han bara genomskådat min blogg och vill dölja sin identitet ett tag, tills vi verkligen kommit varandra nära inpå.
Åh, Ronnie, Jag älskar dig bara mer och mer!
Nu ska jag krypa ner brevid honom i sängen. Min Ronnie!

Kommer inte Ronnies krönikor upp på aftonbladet.se längre?
Vem fan har råd att köpa tidningen i dessa dagar? I ärlighetens namn vågade jag inte köpa AB i torsdags pga att jag börjat dejta en kille och vad skulle han säga om det plötsligt låg massa Aftonblad skräpande i hela min lägenhet?
Kanske skulle han se bilderna på Ronnie inne i tidningen och iskallt lägga ihop två och två- att mina sanna känslor egentligen inte ligger hos honom utan hos denne hans porträttlike journalist.
Han liknar Ronnie väldigt mycket. Han har brunt hår och lite skrattgropar. Plus att han äger typ 24 halsdukar och är pekoralist. Det är en fin kille det och det vore bra om denna sida förblev en hemlighet för honom. Vissa sanningar mår bäst av att aldrig komma fram.
Den dagen Ronnie är i min famn får jag lov att avslöja allt.

Efter att det plötsligt slagit mig att det förmodligen är en och annan som läser denna sida då och då så blev jag lite nyfiken. Dock har jag som sagt ingen aning om hur man tar reda på antalet besökare, men mitt ego älskar mig alldeles för mycket för att stanna vid en stilla undran. Så eftersom jag är lika självupptagen och uppmärksamhetskåt som min älskade gick jag i hans fotspår- jag googlade mig själv.
Eller givetvis googlade jag inte mig själv, det vore rätt dumt med tanke på att jag ännu inte avslöjat min sanna identitet. (Okej, jag heter Pernilla men det är ett relativt vanligt namn så att googla på "Pernilla" skulle ju inte leda till annat än idiotförklaring av mig själv.)
Nej, jag googlade alltså på Ronnie.
Ronnie Sandahl.
Så som han själv brukar göra.
Och tro det eller ej, men vilken sida dunkas upp som nummer tre bland sökresultatet om inte min dagbok?
Inte illa pinkat tänkte jag, och såg plötsligt en idé ta form. Nu ska jag bli rik (eller typ ha råd att handla ketchup) och berömd (få Ronnies uppmärksamhet alltså). Hur?
Det får ni se mina vänner. Men är han och jag inte en match made in heaven, så säg?

Plats nummer tre av ca 169 000 träffar.
Google is your friend, Ronnie. Google is your friend.

Jag var på den där Turtles-premiären för någon vecka sedan. Tänkte att det förmodligen dyker upp en och annan kändis på sådana tillställningar, och därmed även en och annan journalist. I folkvimlet trevade jag mig fram bland mer eller mindre kända snyltare, halvstressade fotografer och småbarn iklädda sköldpaddedräkter. Alla svullades i gratis glass och pizzabullar.
Men ingen Ronnie.
Det är rent äckligt så de rika människorna bjuds på mat. Mat som vi arbetslösa och behövande kunde fått. Inte behöver "nyhetsmorgon-René", eller vad hon heter, bli bjuden på dagens middag, bio och tillhörnade popcorn. Hon har väl pengar så hon klarar sig ändå. Medan jag får komma hem till mitt kyffe vareviga kväll och koka Euroshoppers snabbmakaroner för 3,90 kr/paketet till kvällsmat. Utan ketchup.

Det enda som värmer i sådana stunder är mitt Ronnie-altare. På ett podie har jag placerat alla mina Ronnie-relaterade ägodelar. Bilder, tidningsurklipp och diverse småattiraljer som alla skvallrar om att sann kärlek bor inom dessa väggar.
Så fort jag blir rik ska jag se till att köpa en kamera så jag kan lägga upp lite bilder här.

Sen undrar jag hur tusan man kan se hur många det egentligen är som roar sig med att tjuvläsa min dagbok. Kan jag se antalet besökare? Har inte ens tänkt på det eftersom jag inte trodde någon skulle läsa den här skiten. Ville bara rensa mina tankar och tänkte att då är det väl fint och chickt att vara nere med kidsen/ nutidens fluga, och göra det i en blogg...

Jag hotar inte Ronnie. Jag skulle aldrig hota Ronnie. Ingen ska komma och påstå att jag hotar Ronnie. KOM INTE OCH PÅSTÅ ATT JAG HOTAT RONNIE!!!
JAG HOTAR INTE RONNIE!!
Aldrig att jag skulle hota eller på något sätt uppträda hotfullt gentemot honom. Den jag älskar.
Jag skulle inte komma på tanken att hota Ronnie. Anklaga mig inte för det är inte sant. Jag hotar honom inte. Jag skulle aldrig hota honom.
Jag har aldrig hotat Ronnie och jag kommer aldrig hota Ronnie.
Man ska inte hota folk. Man ska inte hota dem man älskar och beundrar.
Akta er för att hota folk. Det kommer bara slå tillbaks på er själva.
De kan vara civilklädda snutar.
Hota inte folk.
Jag hotar inte Ronnie.

Ser verkligen min hand ut att tillhöra en 27-årig karl?
Visserligen har jag väl inte de mest välmanikyrerade naglarna, men så illa är det väl ändå inte?
Snälla Ronnie, om mina fingrar liknar någonting man ser på en manshand så påminner din jävla frisyr skrämmande mycket om en rakpermanentad otrimmad pudel i spöregn.
Jävla besserwisserfasoner. Var försiktig med dina uttalande, unge man. Jag tar inte vilken skit som helst.
Jag är inte dum.
Men jag älskar dig. Ska du verkligen förstöra det genom att baktala mig på detta sätt? Ska du verkligen riskera min kärlek?
Jag bara undrar!

Äntligen!
Hemma igen efter 10 dagar i den där helveteshålan.
Min 20-kvadratslya känns som rena slottet i jämförelse med det madrasserade tvångsnäste jag tvingats spendera det mesta av min tid i den senaste veckan. En befrielse i ordets sanna bemärkelse att äntligen kunna laga min egen mat (mackisar med ketchup), att kunna gå ut och in som jag vill (typ en gång per dygn- på natten) och vart jag vill (Lundagatan eller Globen), utan att någon kvinna iklädd vit rock med slejf hänger mig i hasorna som en dreglande hyena.
Med andra ord har jag, som ni säkert förstår, haft en drömsemester.
Ingen tillgång till internet, ingen Aftonbladet till frukosten, ingen uppdatering om vad som händer i Ronnies liv. Några gånger försökte jag skriva brev till honom, sa att det var till min mamma.
Dock genomskådade de mig snabbt efter att ha konfiskerat mina brev. Ofattbart.
Min mamma är ju död.
Det var inte länge sen hon gick bort. Hon hann faktiskt läsa en krönika eller två av Ronnie. Hon gillade inte hans frisyr, men skrattgropar har hon alltid gått igång på- precis som jag. På tal om frisyr har jag fått en rätt schysst stubb nu, ser lite knäppt ut men ska nog till Buttericks och kolla på peruker imorgon.

Är Lisa blond? Det är hon säkert. Det får nog bli en blond peruk. Jag måste få tag på en bild på henne. Jag måste få veta hur hon ser ut. Hur hon går. Vad hon äter. Vad hon gör.
Lisa, oh, Lisa... Om du ändå kunde avslöja din hemlighet, vad du gjort, hur du gjorde...
För att få mina drömmars man på fall.

FAN FAN FAN FAN HELVETEEEEE!!!!!
Jag missade när Ronnie var på TV. Hade ingen TV i isoleringen.

Wow.
27-arig cw med bockskagg. Skulle det vara jag? Undrar vem det egentligen ar som ar drommaren har... Tsss.... Ronnie och jag kanske ar mer lika an vad han sjalv tror?
Jag ar pa okand ort ett tag for att vila upp mig. Har egentligen inte tillgang till internet, men lyckades smyga at mig nagra droppar kloroform, tillrackligt for att sova min vardare, sa jag kunde smita in pa kontoret en liten stund. Hinner darfor inte skriva mycket, men tackar for alla varma tankar ni sander till mig.
Sa fort jag kommer hem igen aterupptar jag min kamp, dock har jag ingen aning hur lange det kan droja. Obestamd tid sa den bullrige lakaren. Det kan bli lange. Men med lite tur ar jag hemma i slutet av mars...
Tycker for all del det ar skont med lite vila och en time out, sa jag kan komma tillbaks med full kraft och satta in alla resurser for att na min alskades hjarta.
Vanta ni...
Jag har bara borjat... Nu later det som att min parol officer vaknar till liv darinne, maste kila.
Peace Out.

Pause. Tidningen över alla tidningar. Så mycket ni gett mig, så mycket ni betytt.

Och i senaste numret dök en intervju med Honom upp. En helsidesbild med hans gripande blick stadigt fixerad, som om han såg rakt genom kameran, rakt genom tidningspappret och rakt genom mig.

I flera minuter efter att jag slagit upp den sidan satt jag som förstenad.

Så det är sant. Han har flickvän. Och han är kär i henne.

Men jag är glad för hans skull. Det jag känner för honom överstiger alla köttsliga lustar, han betyder mer än att jag ska kunna missunna honom någonting sådant som ömsesidig kärlek. Är Ronnie lycklig är jag lycklig, och att se honom trivas med livet betyder mer än allt annat.

Jag är en större människa än att jag ska vara bitter över att någon som betyder mycket för mig inte älskar mig på samma sätt. Jag är tillräckligt stor att kunna ge honom den lyckan.

Dessutom, om han behöver tid på sig till att förstå vem det är som verkligen är den rätta, så ska jag inte pressa honom. Tids nog kommer han förstå. Tids nog.

Den här huvudvärken vägrar försvinna.

Kylan ligger över hela jävla stan och lakejerna gick inte vidare trots att jag röstade 94 gånger på dem efter Ronnies inrådan.

Givetvis skrev han ingenstans att farbröderna från forna dar var hans favoritbidrag i årets schlager, men han kom till mig i en dröm med meddelandet.

"I som i melodifestivalen inträden låten hoppet fara" skallade hans ljuva röst genom korridorerna i min ångestladdade återvändsgrändsdröm.

Omringad av otalet expanderande Christer Björkman's vaknade jag kallsvettig med mitt fotoalbum hårt tryckt mot bröstet. Så hade jag ännu en gång somnat mitt i min Ronniedyrkande godnattstund.

Albumet har ännu många tomma sidor, men bilderna på min älskades fagra anletet frodas inte direkt i skvallerposten. Gå ut och festa med dig, min kära, och omge dig med creddiga människor så du hamnar på bilder. Bilder som jag kan klippa ut, klistra in, kyssa och beundra.

Somna till.

Drömma om.

Vakna med tätt intill mig och önska du vore här.

Fick paketet i retur. Någonting måste ha gått snett. Jag eldade upp hela rasket.

En dunkande huvudvärk väckte mig inatt, och jag låg vaken flera timmar med vad som tycktes som främmande röster i mitt huvud. Kändes dock inte som att jag var riktigt delaktig i samtalet.
Man hör ju jämt om folk med röster som talar om för dem att mejja ner folk på gågator och snitta upp utrikesministrar, men inte ens det kan jag få.
Nej, mina röster pratade inte ens med mig, de fryser mig ute och chitt-chattar bara om sådant som behagar dem själva, medan jag får just dunkande huvudvärk av ansträngningen det innebär att försöka hänga med i konversationen.
Det lät som minst en man och några fler kvinnor. Kvinnor ska ju som bekant alltid babbla så jävla mycket. Jag snappade upp en del om något jävla broderi, en middag och ett sååååå fint hotell i Berlin där man minsann fick spela hur hög musik man ville hela natten, så hon hade känt sig som ung på nytt när hon varit där med sin älskare över en långweekend (hennes äkta man var på konferens i Skövde) och haft djurisk tonårssex till hårdrocksmusik tre nätter i sträck.
Just då önskade jag att jag haft en fjärrkontroll, och bara kunnat stänga av. Typ som när man tittar på TV och den där förbannade Martin Timell dyker upp i varenda program man zappar förbi.
Då är den lilla röda knappen världens bästa uppfinning.
Jag ska fanimej uppfinna en sådan knapp till röster i huvudet. Så jag bara kan stänga av skiten och istället slå på varlfri kanal, tex Ronnie. Ibland hör jag hans röst inom mig. Det är förstås mer sällsynt givetvis, eftersom jag ständigt längtar efter de tillfällena.
Honom vill jag inte stänga av.
Honom vill jag sätta på.

Jag vill läsa den där boken om Svennis, eller om den brittiska mediehysterin. Men helst av allt vill jag läsa Ronnies bok, jag vill ha den signerad, och jag vill att han ska ge omslaget en puss med sina mjuka läppar.
Undrar om han brukar vara på O-baren? Jag har ännu inte sett honom där, men det är litet så om han dyker upp är han i mitt nät.
Det är typ enda stället jag kommer in på numera, det verkar som att vakten jag slängde löv på har snackat massa skit om mig. Varför jag komer in på Obaren kan jag faktiskt inte riktigt förstå. Visst, jag har legat med två av vakterna och den ena av dem är gift- men hur jävla feg kan man vara?
Jag skulle ju aldrig låta det komma ut vem det är eftersom jag inte vill att det ska komma fram till Ronnie. Känns som ett svek gentemot honom.
Igår rakade jag av allt mitt hår. Sen köpte jag en peruk på Butterick's.
Det här kanske låter lite sjukt- men enligt gammal folktro skall detta vara en besvärjelse som leder till evig och odödlig kärlek.
Jag lindade alltså in ett foto av Ronnie i mitt avklippta hår, bäddade ner det i en ask klädd med rött sammetstyg och skickade paketet hem till honom.
Nu är det bara att vänta och se.
Jag behöver en ny kamera.

Vad är grejen med att alla skriver om Ronnies flickvän hela tiden? Vad tror ni ska hända?`
Och varför bryr ni er?
Har ni aldrig någonsin varit förälskade i någon upptagen, någon förbjuden, eller någon som kanske inte vet vem ni är?
Jag blir mer och mer utmattad dag för dag, och när jag läser elaka påståenden här så känns det som att musten snart går ur mig. Om inte Ronnie lägger märke till mig snart vet jag inte vad jag gör.

Jag spelade på en Jack Vegas-maskin igår. Jag vann 50 kronor, köpte en öl och hällde ut på golvet.
Jag blev utslängd.

Han är så fin. Så fin.
Fan vad jag älskar honom. Fan vad jag inte skulle stå ut om han inte ville ha mig.
Fan vad ofattbart plågsamt och outhärdligt det här är.
Hjälp.

Jesper Salén.
Vacker som en dag stod han plötsligt där och log. Så många minnen som röste över mig, och jag sprang hans utsträckta armar till mötes. Då öppnade han sin mun som för att ropa mitt namn, och över hans läppar kom:
"Jossan!"
JOSSAN??? Vad i HELVETE??
Irriterat och förbluffat vände jag mig om, och där stod den där glosögda bimbon med ett iq-befriat flin och vinkade till honom.
Fördömt också! När jag lurats tro att vi äntligen var i varandras famn igen så dyker det upp nån jävla c-skådis och dödar hela ögonblicket.
Jag svepte min Long Island och planerade att sparka till henne på ankeln när hon gick förbi. Men hon stod kvar vid sitt bord.
Jeppe gick fram till henne istället. Han verkade inte ens se mig, han t.o.m stötte till mig i sidan med armbågen utan att be om ursäkt. Snabbt påmindes jag om varför mina känslor inför honom avsvalnade. Han är ingenting annat än en arrogant tönt med kändiskomplex. Det fungerade lixom inte för honom att jag endast var en simpel Svensson.
Ronnie däremot... Han förstår. Han är annorlunda. Han är allt jag någonsin velat ha.

Inatt drömde jag en mardröm om Ronnie.
Det var Linda Skugge som kom och sågade av hans fingrar med en nagelfil, så han inte kunde skriva mer.
Medan blodet rann jublade människorna, iklädda svarta kåpor, vandrades runt en stor eld.
Jag grät.
Men det var inte tårar som kom från mina ögon. Jag upptäckte plötsligt att det var små Ronnies som trillade nedför mina kinder.
Då vaknade jag av att jag fick en kraftig orgasm.

Det är någonting hos honom som får mig att darra så fort han bara uppenbarar sig. Blotta åsynen av honom och jag är 14 år igen.
Jag fnissar, rodnar, springer och gömmer mig. Vet inte vad jag ska säga, och är livrädd för att allt jag säger ska bli fel.
Ändå kan jag inte låta bli att känna den samhörighet som genomsyrar tillvaron när vi är nära varandra.
Vill bara gå fram till honom, röra vid hans hår och hålla honom intill mig.
Hans luriga leende får mig att smälta som aldrig förr, hans nyfikna blickar gör så jag vill slita mitt hjärta ur kroppen och ge det till honom.

Jag älskar hans ögon.
Jag älskar hans mun.
Jag älskar hans tänder.
Jag älskar hans hår.

Om det bara kan bli vi, ingenting som skulle skilja oss åt. Jag drömmer om dig på nätterna, jag drömmer om dig på dagarna. Du kanske inte ens har lagt märke till mig? Du kanske ännu inte förstått hur det egentligen ligger till? Att vi är menade för varandra. att det är Du och Jag, som för evigt skall vandra tillsammans.
Om du bara kunde öppna dina ögon, öppna dem och se.
Om du bara kunde komma fram till mig, lägga dina armar omkring mig, snusa i mitt hår och säga de där orden.
Då, först då, skulle jag äntligen kunna känna att jag vore hel.

Förfärande anklagelser figurerar bland mina kommentarer. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag har svårt att tro på sådant jag läser när jag inte är säker på vem som skrivit.
Det Ronnie skriver tror jag på.
Det är han som skriver sina krönikor. Det är han som finns där bakom pennan.
Det känns tryggt och på något vis finurligt.
Varje torsdag kommer han till mig.
Jag mår ganska bra nu. Ledsen för att jag inte fått praktik på Aftonbladet än.
Ledsen för att Riche nekade mig i helgen.
Kvarnen kom jag in på, men hittade inte Ronnie. Hittade bara en femhundring på golvet som jag glatt plockade upp. Tio minuter senare blev jag rånad ute på gatan när jag rökte. Någon buse som sett när jag hittade sedeln.

Jag skrek efter dem att de minsann ska få min pojkvän efter sig. Min pojkvän Ronnie, ropade jag. De skrattade. Hoppas verkligen de snubblade på sina oknutna skosnören och knäckte sina finniga näsor. Slynglar.

Allting känns så tragiskt.

SKITSKITSKITSKITSKITSKIT. Alla pengar är slut. Hur fan ska jag kunna gå ut i helgen? Jag behöver vara nära honom. Igår åt jag en biskvi på Slussens bageri. Den smakade fanimej brunt illaluktande bajs. Undrar om det var ronnie som bakat den?

Att det ska vara så jävla svårt att få lite medlidande och omtanke i det här landet. Vart man än går vänds man ryggen, och vad faaan gör stadsmissionen åt saken? Ingenting!
Jag var förbi Aftonbladet häromdagen.
Försökte få praktik.
Den där jäävla kärringjäveln ville inte ens släppa in mig. Inte ens när jag spottade på henne.
Jag smög mot dörren men vände mig och ropade på Ronnie.
"RONNIE MIKAEL SANDAHL!!!!! RONNIE MIKAEL SANDAAAAAAAHL!!!!"
ropade jag.
Inget svar.
Skrubbsår på knät efter utslängning bara.
Jag hatar lägre stående tjänstemän med en attityd som tjänade de kungen.