Det är någonting hos honom som får mig att darra så fort han bara uppenbarar sig. Blotta åsynen av honom och jag är 14 år igen.
Jag fnissar, rodnar, springer och gömmer mig. Vet inte vad jag ska säga, och är livrädd för att allt jag säger ska bli fel.
Ändå kan jag inte låta bli att känna den samhörighet som genomsyrar tillvaron när vi är nära varandra.
Vill bara gå fram till honom, röra vid hans hår och hålla honom intill mig.
Hans luriga leende får mig att smälta som aldrig förr, hans nyfikna blickar gör så jag vill slita mitt hjärta ur kroppen och ge det till honom.

Jag älskar hans ögon.
Jag älskar hans mun.
Jag älskar hans tänder.
Jag älskar hans hår.

Om det bara kan bli vi, ingenting som skulle skilja oss åt. Jag drömmer om dig på nätterna, jag drömmer om dig på dagarna. Du kanske inte ens har lagt märke till mig? Du kanske ännu inte förstått hur det egentligen ligger till? Att vi är menade för varandra. att det är Du och Jag, som för evigt skall vandra tillsammans.
Om du bara kunde öppna dina ögon, öppna dem och se.
Om du bara kunde komma fram till mig, lägga dina armar omkring mig, snusa i mitt hår och säga de där orden.
Då, först då, skulle jag äntligen kunna känna att jag vore hel.