Nu drar jag

Tjing.
Nu är det dags för mig att lämna landet.
För en mycket längre period denna gång.
Jag vill tacka Ronnie Sandahl för att han alltid stått bakom mig.
Jag vill tacka Alex Schulman för att han alltid stått framför mig.
Och jag vill tacka Paulo Coelho.
Hej.

Förlåt

Det var inte min mening att tappa fattningen sådär.
Det är bara inte så enkelt att se med blida ögon när ens egen mamma gått samma öde till mötes. Varenda gång jag läser någonting sådant så är jag plötsligt 8 år igen, står där vid dörren till sovrummet, och upplever det om och om igen.
Mina hjärnspöken ger mig ett sjutusan till humör ibland.
Det är inte med flit.
Förlåt mig Ronnie. Det var inte meningen att verka våldsam eller argsint på något vis.
Du, om någon, måste väl förstå mig? Du, du borde kunna känna empati för någon i min situation.
Jag saknar dig.

Åk hem!!

** raderat av etiska skäl **

Jag tycker nästan aldrig mina kompisars killar är snygga.
Detta gör att jag blir arg över deras dåliga smak.
Sen, om jag någon enstaka gång tycker att en kompis kille är snygg, då blir jag också arg eftersom jag blir avundsjuk och vill ha honom.

Ute i kylan

Obehaget växer våldsamt och äter upp mig inifrån, likt en gigantisk, utsvulten binnikemask. Regnet piskar min rygg rödblossig, och det lilla hår som hunnit växa ut på huvudet flamsar fram och tillbaks i den hårda vinden. Genomblött.

Är det verkligen juli?

Kan inte någon komma till min räddning?

Bortglömd och förlorad sitter jag här, utanför AB-redaktionen vid Globen, ännu en gång. Jag visste att jag aldrig borde gett mig in i detta. Utan paraply dessutom.
Det svider i ögonen.

Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli en bra stalker. Mina matta försök bleknar i jämförelse med sanna legendstalkerbloggar som "riktig kille". Jag kom på ett sidospår, vilket var ett misstag.

Faktum är ju att jag aldrig tänkte bli en i raden av alla stalkers. Detta är ingen stalkerblogg. Jag vill bara uttrycka mina känslor för mannen jag älskar. Vill bara få utlopp för mitt lidande.

Vill ju bara få ett skjut, eller två.

Vilket även namnet på min blogg antyder.

Jag är en groupie och Ronnie är min Rockstar.

Förlåt mina snedsteg i detta stormiga sommar-Sverige. Jag skall inte göra dig besviken igen. Jag lovar att alltid finnas vid din sida.
Och jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns vid min.

Ronnie Sandahl - jag älskar dig!

HAHAHAHA
Vad är det för jävla bög han plockat upp nu då?
HAHAHA!!!
Skall det sluta såhär? Skall jag förlora min älskade till en syntarbög?

Jag är ju lite av ett original.
Jag rakade huvudet strax innan Brittis gjorde detsamma.
Jag började smyga på Ronnie långt innan Schulmans stalker dök upp med sin rip-off.
Jag togs in på anstalt, och kort efter följde Paris Hilton mitt exempel.
Jag är helt enkelt lite mer än alla andra människor.

Bara så ni vet allihopa: Mitt nästa trick är att jag tänker stjäla hårstrån från Ronnies kam för att bygga mig en voodoo-docka. Jag betalar bra för en garanterat hårig kam, så har ni möjlighet att hjälpa mig- tveka inte.

Kör hårt. Rip me!!!

Rölätta skåningar och fula komiker

Jag hann inte så långt igår.
Hade bara kommit utanför dörren när jag sprang rakt in i ingen mindre än Johan Glans!
Makalöst!
Det finns ingenting som får mig att gå igång så som korta skåningar med taskigt pigment. Kastade ner väskan från axeln för att rota fram min kamera, när jag till min fasa upptäckte att den inte var där. Så det var bara att knata upp igen och hämta den där jag glömt den på hallbordet.
Det är ett komiskt öde det där med att alla roliga människor måste vara så jävla fula. Titta bara på bröderna Schulman som drar mest läsare i hela Sverige; De var förmodligen mobbade i skolan båda två pga sina hopknöglade nyllen.
För att inte tala om Babben Larsson. Vad är hon egentligen mest känd för? Som komiker eller för att hon är fulast i Sverige? Ingen vet.
Min personliga favorit är dock Ronnie. Ständigt försöker jag ana tendenser till humor i hans diverse krönikor och intervjuer, men framför allt i boken. Dock utan framgång. Killen verkar ha begåvats med absolut noll sinne för att ha kul överhuvudtaget. Vilket är synd eftersom jag alltid föreställt mig honom som en härlig person. Hittills har dock inga argument som stöttar min tes framkommit, jag blir därför mer och mer övertygad om att han är en torrboll.
Och som alla vet ser han ju ut som en övergödd gris i fejset. Han är så jävla photoshoppad på sin byline att självaste Bingo Rimér blir avundsjuk.
Nej, humor och skönhet verkar helt enkelt inte gå ihop. Och i Ronnies fall existerar tydligen ingetdera.

Christine Meltzer är den enda som går emot trenden.
Hon är både vacker, begåvad och rolig.
Fy så osvenskt av henne.

Idag är det faktiskt soligt. Så, nyvaken som jag är, skall jag nu ge mig ut i det fina vädret och försöka söka upp Ronnie.
Det är förargligt att jag inte har någon laptop, men det får duga med anteckningsblocket.
Dessutom har jag ytterst billigt kommit över en digitalkamera, så mina erövringar kan redovisas här i bildform.

Jobbade natt på den där postsorteringen. Det är ena riktiga jävla idioter som jobbar på mitt jobb. Jag sitter på nedersta våningen och upp till personalvåningen finns en hiss, alt. tre trappor man kan gå.
Varenda jävla gång är det några tjocka kassörskatanter som med sitt dallrande fläsk uppbådar en allra sista (och förmodligen även sin första) kraftansträngning för att hinna först till hissen. Väl där tränger de sig in och står gloendes mot hissdörrsfönstret med sina självbelåtna flin medan hissen obarmhärtigt lämnar planet utan mig.
De är så jävla nöjda som dag efter dag sitter 8 timmar på en stol för att sedan raskt promenera 7 meter till en hiss som lugnt och stillsamt tar dem dit de ska. Sen kör de alla bil hem.

Skratta lagom nu, era feta jävla kärringar! Jag undrar vem som kommer skratta om 10 år när era muskler förtvinar och ert fett rinner ihop till en liten hög på golvet eftersom ni aldrig ansträngt någon annan kroppsdel än era magsäckar. Jag är fan GLAD att jag efter 8 timmars rusande med postsäckar hit och dit dessutom får chansen att gå i tre trappor, så att jag helt och hållet kan försäkra mig om att jag aldrig kommer bli en av er.
Nu ska jag cykla till Globen. Ciao.

Snelugg och hästansikten

Det känns som jag slits mellan två världar. Fram och tillbaks kastas jag våldsamt, och jag vet inte hur detta ska sluta.
Den där Alex Schulman alltså.
Han har börjat figurera i mina drömmar allt oftare sista tiden. Jag börjar faktiskt bli rädd. Tre gånger har jag spottat honom på stan den senaste veckan, bara det säger väl allt?

Ronnie är ju visserligen alltid Ronnie. Han är min trygghet, han är för mig vad Pete Doherty är för Kate Moss; någonting man verkligen borde hålla sig borta från men inte under några omständigheter kan låta bli att älska.
Skillnaden är bara att i Pete's och Kate's fall skulle man kunna kalla drogerna för en bov i dramat, medan mitt största hinder på vägen är att Ronnie helt enkelt verkar vara lite dum i huvudet.
Visst är han söt och så, men någonstans djupt inom mig börjar en tvivel att gro.
Jag får se vad som händer. Dyker han upp i min väg inom kort kanske jag ändrar mig igen.
Jag är så velig.

Jag tycker faktiskt det känns bra att Ronnie trodde jag är en CW.
Jag skulle vara en bra CW.

"Vi som aldrig sa hora" blir film

Som om videobutikerna inte redan svämmar över av ölstinkande tonårsfilmer om vilsna fjortonåringar på landsorten?

Att lagom skulle vara bäst i Sverige är en av våra största livslögner. Åtminstone när det gäller media. Finns det överhuvudtaget någonting som producerats i lagom mängd i detta land?

Såpoperor?

Dokusåpor?

Självbiografier?

Artiklar om Linda Rosings plastikoperationer?

Skulle inte tro det...

Så lika säkert som en spya på Kickis bar klockan fem i tre (eller för den delen en löpsedel om att Linda brutit upp med Fadde igen) kommer här ännu ett moralkakeverk sprutandes ut över oss.

Och vi har inte en chans att värja oss.

Glad är dock jag, om man bortser från denna skrattretande massproduktion av "Jag föddes, jag fick en karriär i ettårspresent, när jag fyllde 14 sökte jag mina rötter och nu är jag miljonär", ty boken (självbiografin) som nu ska bli film är ingen mindre än min favoritbok; "Vi som aldrig sa hora".

Jag fick det svart på vitt idag när jag på måfå rotade igenom world wide web efter smaskig info om min smaskiga toyboy.

http://blogg.aftonbladet.se/keyw.php?blog=13888&keyword=%22vi+som+aldrig+sa+hora%22

ps.
Hur fan kan han tycka att Closer är så jävla bra?
Det måste nog vara en av de segaste filmerna jag någonsin sett.
Jag skämdes å skådisarnas vägnar. När jag och Ronnie blir tillsammans får vi förmodligen gå på varsin film när vi går på bio, för att sedan munhuggas över en kaffe kring huruvida hans eller min film var bäst.
Jag kommer vinna.

pps.
Jag har fler profilvyer än Calle Schulman. Betyder det att jag även kan ha fler sidvisningar? Jag vet inte hur man tar reda på sådant. Men det måste betyda att jag är bättre än honom.
haha!

Alex Schulman!

Alex Schulman. Jag såg den där galningen på stan.
Han som hatar Ronnie, han som ständigt hoppar på honom likt en feg hyena som attackerar en skadad kaninunge. (En metafor som skulle syfta på den totala orättvisan och de milsvitt skilda förutsättningarna vid en fight dem emellan)
Jag fattar inte varför han måste vara så elak?
Fattar han inte att Ronnie är typ 20 år yngre och lätt utvecklingsstörd? Hur lätt kan det då vara att hänga med i Schulmans tempo?
Jag menar, give the kid a break, Alex! Killen har ju i stort sett fått sitt gymnasiebetyg i ett Corn Flakes-paket och vunnit sitt så kallade journalistjobb på ett lotteri arrangerat av Scoutkåren Mjölbaggen i Torbjörntorp. Det är under din värdighet att försöka äga en kille som med sin blotta uppenbarelse låter sig ägas sönder av varenda levande (och död) själ som någonsin behärskat det svenska språket någorlunda hjälpligt.
Han är helt enkelt inte värd din energi, än mindre att namndroppas i din blogg.
Så Alex, jag ber dig, lämna häxjakten av Ronnie Sandahl på mitt bord där den hör hemma och ägna dig åt det du gör bäst.
Typ runka till Sanna Bråding.

Ps igen..
Jag vill GÄRNA ha kuvertet med kräks, tack.
Dock kan jag inte uppge min adress, men du kanske kan lämna det på Aftonbladet?
Typ adresserat till Pernilla.

Just det.
Fan vad Ronnie har synts överallt den sista tiden.
Och jag har myst.
Plus att jag onanerade till en viss erotisk scen han hyllar i en viss tidning.

Har man alltid kunnat färga och

formatera

texten på det här viset?

Jag halkade i trappen utanför Aftonbladets redaktion och slog i bakhuvudet.

Varför måste det regna på sommaren i Sverige? Varför måste folk envisas med att äta glass i Sverige trots att det är 2 plusgrader och regn? Varför måste klantskallarna tappa sin förbannade glass som de trots allt slängt bort säkert typ 20 spänn på? Och varför, varför av alla platser i denna erbarmliga stad, måste de tappa den just på det trappsteget som just jag skall kliva på, just denna regniga pissommardag?

Jag vistades en natt på sjukhus i lätt koma och glömde därav bort mitt login till sidan, men tänkte att det kanske var lika bra. Min pojkvän lämnade mig efter att han blivit tipsad av någon illasinnad tjallare om sidans existens.

Vederbörande skall för sina synder brinna i helvetets oupphörliga eldar.

För ett tag kändes det som allt slets ifrån mig- min blogg, min pojkvän, alla mina tre inbundna exemplar av "Vi som aldrig sa hora" (varav två signerade) och sist men inte minst- min stolthet.

Ensam, blåslagen, utfattig och förbannat hungrig har jag därför spenderat denna sommar. Krossad, men ännu icke slagen. Ty det är dags för nya tag, och den här gången skall ingenting stå i min väg. Solen skiner och jag har faktiskt fått jobb som postsorterare.

Äntligen kan jag börja käka igen, och äntligen tillåter vädret mina dygnslånga spaningsuppdrag utanför AB. Eller varför inte kring Lundagatan.

Tro inte att du kommit undan Ronnie.

The show must go on.

And we are the stars.