Vad är grejen med att alla skriver om Ronnies flickvän hela tiden? Vad tror ni ska hända?`
Och varför bryr ni er?
Har ni aldrig någonsin varit förälskade i någon upptagen, någon förbjuden, eller någon som kanske inte vet vem ni är?
Jag blir mer och mer utmattad dag för dag, och när jag läser elaka påståenden här så känns det som att musten snart går ur mig. Om inte Ronnie lägger märke till mig snart vet jag inte vad jag gör.

Jag spelade på en Jack Vegas-maskin igår. Jag vann 50 kronor, köpte en öl och hällde ut på golvet.
Jag blev utslängd.

Han är så fin. Så fin.
Fan vad jag älskar honom. Fan vad jag inte skulle stå ut om han inte ville ha mig.
Fan vad ofattbart plågsamt och outhärdligt det här är.
Hjälp.

Jesper Salén.
Vacker som en dag stod han plötsligt där och log. Så många minnen som röste över mig, och jag sprang hans utsträckta armar till mötes. Då öppnade han sin mun som för att ropa mitt namn, och över hans läppar kom:
"Jossan!"
JOSSAN??? Vad i HELVETE??
Irriterat och förbluffat vände jag mig om, och där stod den där glosögda bimbon med ett iq-befriat flin och vinkade till honom.
Fördömt också! När jag lurats tro att vi äntligen var i varandras famn igen så dyker det upp nån jävla c-skådis och dödar hela ögonblicket.
Jag svepte min Long Island och planerade att sparka till henne på ankeln när hon gick förbi. Men hon stod kvar vid sitt bord.
Jeppe gick fram till henne istället. Han verkade inte ens se mig, han t.o.m stötte till mig i sidan med armbågen utan att be om ursäkt. Snabbt påmindes jag om varför mina känslor inför honom avsvalnade. Han är ingenting annat än en arrogant tönt med kändiskomplex. Det fungerade lixom inte för honom att jag endast var en simpel Svensson.
Ronnie däremot... Han förstår. Han är annorlunda. Han är allt jag någonsin velat ha.

Inatt drömde jag en mardröm om Ronnie.
Det var Linda Skugge som kom och sågade av hans fingrar med en nagelfil, så han inte kunde skriva mer.
Medan blodet rann jublade människorna, iklädda svarta kåpor, vandrades runt en stor eld.
Jag grät.
Men det var inte tårar som kom från mina ögon. Jag upptäckte plötsligt att det var små Ronnies som trillade nedför mina kinder.
Då vaknade jag av att jag fick en kraftig orgasm.

Det är någonting hos honom som får mig att darra så fort han bara uppenbarar sig. Blotta åsynen av honom och jag är 14 år igen.
Jag fnissar, rodnar, springer och gömmer mig. Vet inte vad jag ska säga, och är livrädd för att allt jag säger ska bli fel.
Ändå kan jag inte låta bli att känna den samhörighet som genomsyrar tillvaron när vi är nära varandra.
Vill bara gå fram till honom, röra vid hans hår och hålla honom intill mig.
Hans luriga leende får mig att smälta som aldrig förr, hans nyfikna blickar gör så jag vill slita mitt hjärta ur kroppen och ge det till honom.

Jag älskar hans ögon.
Jag älskar hans mun.
Jag älskar hans tänder.
Jag älskar hans hår.

Om det bara kan bli vi, ingenting som skulle skilja oss åt. Jag drömmer om dig på nätterna, jag drömmer om dig på dagarna. Du kanske inte ens har lagt märke till mig? Du kanske ännu inte förstått hur det egentligen ligger till? Att vi är menade för varandra. att det är Du och Jag, som för evigt skall vandra tillsammans.
Om du bara kunde öppna dina ögon, öppna dem och se.
Om du bara kunde komma fram till mig, lägga dina armar omkring mig, snusa i mitt hår och säga de där orden.
Då, först då, skulle jag äntligen kunna känna att jag vore hel.

Förfärande anklagelser figurerar bland mina kommentarer. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag har svårt att tro på sådant jag läser när jag inte är säker på vem som skrivit.
Det Ronnie skriver tror jag på.
Det är han som skriver sina krönikor. Det är han som finns där bakom pennan.
Det känns tryggt och på något vis finurligt.
Varje torsdag kommer han till mig.
Jag mår ganska bra nu. Ledsen för att jag inte fått praktik på Aftonbladet än.
Ledsen för att Riche nekade mig i helgen.
Kvarnen kom jag in på, men hittade inte Ronnie. Hittade bara en femhundring på golvet som jag glatt plockade upp. Tio minuter senare blev jag rånad ute på gatan när jag rökte. Någon buse som sett när jag hittade sedeln.

Jag skrek efter dem att de minsann ska få min pojkvän efter sig. Min pojkvän Ronnie, ropade jag. De skrattade. Hoppas verkligen de snubblade på sina oknutna skosnören och knäckte sina finniga näsor. Slynglar.

Allting känns så tragiskt.

SKITSKITSKITSKITSKITSKIT. Alla pengar är slut. Hur fan ska jag kunna gå ut i helgen? Jag behöver vara nära honom. Igår åt jag en biskvi på Slussens bageri. Den smakade fanimej brunt illaluktande bajs. Undrar om det var ronnie som bakat den?

Att det ska vara så jävla svårt att få lite medlidande och omtanke i det här landet. Vart man än går vänds man ryggen, och vad faaan gör stadsmissionen åt saken? Ingenting!
Jag var förbi Aftonbladet häromdagen.
Försökte få praktik.
Den där jäävla kärringjäveln ville inte ens släppa in mig. Inte ens när jag spottade på henne.
Jag smög mot dörren men vände mig och ropade på Ronnie.
"RONNIE MIKAEL SANDAHL!!!!! RONNIE MIKAEL SANDAAAAAAAHL!!!!"
ropade jag.
Inget svar.
Skrubbsår på knät efter utslängning bara.
Jag hatar lägre stående tjänstemän med en attityd som tjänade de kungen.