Har lyckats få socialbidrag efter många om och men. Nu kan jag ägna mig helt och fullt åt att försöka skaffa praktikplats på Aftonbladet. Tänker gå dit någon dag och prata med dem. Det är den ultimata möjligheten att komma nära Ronnie utan misstankar.
Jag är sjuk nu. Måste bli frisk, sen ska jag gå dit.
Igår julhandlade jag. Köpte en julklapp till honom, som jag tror han verkligen kommer uppskatta. Om jag bara visste hans gatnummer skulle jag skickat julkort. Antar jag får lämna julklappen på redaktionen någon dag när jag är där.
Nu ska jag baka en pepparkaka med ett stor "R" på.

Ronnie hade en lill-lördag igår, och likaså jag. (Eller Luciapartaj, kalla det vad ni vill)
Huvudet värker, dels efter kopiösa mängder alkohol, men även på grund av diverse smällar jag fick utstå. Ibland känns det som att det inte bara är Ronnie som ignorerar mig. Folk bara stövlar på som om de ägde hela världen, som om en ensam och nedstämd människa inte betyder någonting.
Var tog medmänskligheten vägen?
Hur som helst stötte jag på en bufflig karl, uppfylld av julens budskap att köpa så mycket meningslös skit som möjligt, för så mycket pengar som möjligt, på så kort tid som möjligt. Ingen skulle kunna ta miste på att den här mannen var totalt insvept i den värmande julstämningen, ty famnen hans var fylld av kassar, påsar och önskelistor. Han måste haft tankarna på annat håll, möjligen drog han sig till minnes historien om Jesu födelse, och kom därför av sig alldeles där han stressade fram. Ty som om jag inte fanns brakade han plötsligt rakt in i mig där jag stod och spejade ut över folkvimlet för att lyckas få en skymt av Ronnie.
Klapparna flög, jag flög, och mannen blev fly förbannad.
Han gastade och viftade med armarna, men jag hörde honom inte, lade inte märke till hans existens. Trots såret i min panna, och blodet som sakta började strila, var mitt totala fokus någon helt annanstans. För där borta, utanför Kvarnen, skådade jag plötsligt Ronnie!

Genast smög jag efter honom, till något märkligt ölhak i närheten som jag inte minns namnet på. Blev först förvånad, trodde inte direkt han hängde på sådana ställen. Snart visade det sig dock att han bara skulle möta någon, och kort därefter lämnade de stället. Men precis när jag skulle smyga efter, så dök nästa idiot upp. En dörrvakt som ville prata med mig. Han var en riktigt patetisk tönt så jag fintade honom och sprang så fort jag kunde mot dörren. Tyvärr hade han en kompanjon, som högg mig i armen så hårt att jag fick feta blåmärket idag.

Natten slutade i fyllecell i någon timme, totalt jävla åt helvete. Det är ingen ordning på rättsystemet i det här landet. Jag och Ronnie ska bo i Holland, där är det lite bättre tror jag. Bra skolsystem för våra barn. Och så kan man röka på istället för att supa.
Innan vakterna förstörde min kväll lyckade jag ändå fånga Ronnie på en visserligen ganska misslyckad bild, men bättre än ingenting. Nästa gång ska jag smyga närmare direkt. Jag ska försöka få en ansiktsbild.

http://i135.photobucket.com/albums/q137/ronniebejbi/ronniebar-1.jpg?t=1166144433

En alldeles, alldeles, alldeles underbar dag!!!
Jag spottade honom en snabbis, i närheten av hans jobb.
Hade suttit där och smuttat på en kall caffè latte en liten stund, när han plötsligt uppenbarade sig. Trots den grådaskiga himlen och den isande snålblåsten kändes det genast som att solen sken mot mig. Att fukten från träbänken för länge sedan trängt genom mina jeans bekom mig inte ett dugg. Inom mig rusade blodet, och när jag reste mig upp alldeles för snabbt fick jag en fet head-rush. Kändes som en knuff i magen, så jag föll handlöst bakåt ner på bänken igen.
Tack och lov att inte Ronnie la märke till mig, det hade varit katastrof.

Följde efter honom en bit på behörigt avstånd, det var inte läge att träda fram idag. Min make-up var alldeles för sunkig efter regnet, och de blöta jeansen skulle knappast imponerat. Jag är ju inte helt dum, har faktiskt vett nog att inte se ut hur som helst när jag ska introduceras för mannen jag älskar.
Dessutom var han oklanderligt klädd som vanligt. Den människan har inte ett enda fel, inte den minsta brist, det är helt ofattbart. Hans blotta uppenbarelse ger mig stora skälvan. Han gör min dag, ger mig kraft att orka kliva ur sängen på morgonen och styrka att hålla mig borta från de andra berusningsmedlen.
Han är det enda rus jag behöver.
Om han ändå kunde bli min, om jag ändå vågade, om jag ändå kunde förmå mig att ta steget....

Det är smickrande att somliga jämställer min blogg med riktigkille.nu-projektet, men jag måste ändå blygsamt undanröja alla sådana spekulationer. Ni förstår, den "bloggen" bygger på ett skämt kring en sjuk människa, och ingenting av detta stämmer in på mig.
Jag är inte sjuk, inte heller skämtsam.
Allt jag vill är att få utlopp för mina känslor, att kunna uttrycka det jag känner utan att bli klassad som en dåre. Är det förbjudet att älska i den här världen?
Ingen av er vet ju egentligen vilken relation jag och Ronnie har. Faktum är att jag tror han njuter lika mycket som jag av hur detta har utvecklat sig. Vem vet, snart kanske det blir mig han lovordar i sin krönika?
Den som lever får se. Och har inte Carlos hittat mig innan dess så får även jag veta hur det hela slutar.

Jag hade inte råd att gå ut ikväll.
Var ute på stan en sväng och sökte igenom Second-Hand affärer efter en schysst kavaj. När jag klev av tunnelbanan stod två blonderade ciderslynor med skinnstövlar och kortkort mitt ivägen. Jag gick rakt in i fjortisarna utan att blinka och armbågade den ena ganska hårt i sidan.
För i helvete människor, lär er att stå vid sidan om dörren när ni ska kliva på tuben!
Avstigande har företräde!!
Och medan ni ändå antecknar: Det finns faktiskt vanliga trappor man kan pröva på ibland, det är inte farligt med lite motion. Ni kommer inte dö av att gå förbi den oändliga kön till rulltrappan och istället röra på fläsket upp för de vanliga trappstegen.
Jag lovar!
Tro det eller ej så har jag faktiskt hört att det även skulle kunna vara lite hälsosamt.
Så nästa gång i rusningen, när rulltrappan är smockfull med svettiga, pendlande svennebananer, gör ett försök att ta dig upp för den ensliga trappan vid sidan om. Det kanske känns lite ovant att lyfta benen vertikalt i början, men man vänjer sig snabbt, det är ingen fara.
Lycka till.

ps. Hoppas vid gudarna att Ronnie tar vanliga trappan once in a while.

Långsamt tappar jag greppet.
Känner hur jag förlorar allt som kunde varit vi.
Inte en blick, inte ett ord, ingenting. Ibland känns det som han inte ens låtsas om mig. Som om det finns viktigare saker, som om jag inte betydde någonting längre.
Den här helgen var tung. Jag satt vid telefonen hela söndagen, laddade för att ringa upp honom. Det slutade med att jag slet ur jacket och kastade telefonen genom fönstret.
Fick tejpa för en flyttkartong. Glasrutor är för dyrt. Sa dessutom upp mig från jobbet igår, så det kan dröja innan jag har råd med sådan lyx. Min chef hånskrattade åt Ronnies krönika om motormän.
Han är en jävla motorman. Jag snodde hans bilnycklar, körde ut hans bil i skogen och lämnade den där. Sen hängde jag tillbaks nycklarna i hans olåsta skåp (dumma kossa) och sade upp mig på stående fot.

Kom hem från Mallorca häromdagen. Försökte reda ut mina tankar genom att ta en sista-minuten, men det blev bara värre. Hotellrummet krympte omkring mig och himlen var ständigt mörk i Ronnies frånvaro.
Stod till slut inte ut, så jag köpte en flygstol hem några dagar tidigare. Gick loss på nästan 4 lakan, men det var det värt för att kunna vara nära Ronnie igen.
Lundagatan.
Stockholms bästa promenadstråk.
Varför hör han inte av sig?