En alldeles, alldeles, alldeles underbar dag!!!
Jag spottade honom en snabbis, i närheten av hans jobb.
Hade suttit där och smuttat på en kall caffè latte en liten stund, när han plötsligt uppenbarade sig. Trots den grådaskiga himlen och den isande snålblåsten kändes det genast som att solen sken mot mig. Att fukten från träbänken för länge sedan trängt genom mina jeans bekom mig inte ett dugg. Inom mig rusade blodet, och när jag reste mig upp alldeles för snabbt fick jag en fet head-rush. Kändes som en knuff i magen, så jag föll handlöst bakåt ner på bänken igen.
Tack och lov att inte Ronnie la märke till mig, det hade varit katastrof.

Följde efter honom en bit på behörigt avstånd, det var inte läge att träda fram idag. Min make-up var alldeles för sunkig efter regnet, och de blöta jeansen skulle knappast imponerat. Jag är ju inte helt dum, har faktiskt vett nog att inte se ut hur som helst när jag ska introduceras för mannen jag älskar.
Dessutom var han oklanderligt klädd som vanligt. Den människan har inte ett enda fel, inte den minsta brist, det är helt ofattbart. Hans blotta uppenbarelse ger mig stora skälvan. Han gör min dag, ger mig kraft att orka kliva ur sängen på morgonen och styrka att hålla mig borta från de andra berusningsmedlen.
Han är det enda rus jag behöver.
Om han ändå kunde bli min, om jag ändå vågade, om jag ändå kunde förmå mig att ta steget....