Har lyckats få socialbidrag efter många om och men. Nu kan jag ägna mig helt och fullt åt att försöka skaffa praktikplats på Aftonbladet. Tänker gå dit någon dag och prata med dem. Det är den ultimata möjligheten att komma nära Ronnie utan misstankar.
Jag är sjuk nu. Måste bli frisk, sen ska jag gå dit.
Igår julhandlade jag. Köpte en julklapp till honom, som jag tror han verkligen kommer uppskatta. Om jag bara visste hans gatnummer skulle jag skickat julkort. Antar jag får lämna julklappen på redaktionen någon dag när jag är där.
Nu ska jag baka en pepparkaka med ett stor "R" på.

Ronnie hade en lill-lördag igår, och likaså jag. (Eller Luciapartaj, kalla det vad ni vill)
Huvudet värker, dels efter kopiösa mängder alkohol, men även på grund av diverse smällar jag fick utstå. Ibland känns det som att det inte bara är Ronnie som ignorerar mig. Folk bara stövlar på som om de ägde hela världen, som om en ensam och nedstämd människa inte betyder någonting.
Var tog medmänskligheten vägen?
Hur som helst stötte jag på en bufflig karl, uppfylld av julens budskap att köpa så mycket meningslös skit som möjligt, för så mycket pengar som möjligt, på så kort tid som möjligt. Ingen skulle kunna ta miste på att den här mannen var totalt insvept i den värmande julstämningen, ty famnen hans var fylld av kassar, påsar och önskelistor. Han måste haft tankarna på annat håll, möjligen drog han sig till minnes historien om Jesu födelse, och kom därför av sig alldeles där han stressade fram. Ty som om jag inte fanns brakade han plötsligt rakt in i mig där jag stod och spejade ut över folkvimlet för att lyckas få en skymt av Ronnie.
Klapparna flög, jag flög, och mannen blev fly förbannad.
Han gastade och viftade med armarna, men jag hörde honom inte, lade inte märke till hans existens. Trots såret i min panna, och blodet som sakta började strila, var mitt totala fokus någon helt annanstans. För där borta, utanför Kvarnen, skådade jag plötsligt Ronnie!

Genast smög jag efter honom, till något märkligt ölhak i närheten som jag inte minns namnet på. Blev först förvånad, trodde inte direkt han hängde på sådana ställen. Snart visade det sig dock att han bara skulle möta någon, och kort därefter lämnade de stället. Men precis när jag skulle smyga efter, så dök nästa idiot upp. En dörrvakt som ville prata med mig. Han var en riktigt patetisk tönt så jag fintade honom och sprang så fort jag kunde mot dörren. Tyvärr hade han en kompanjon, som högg mig i armen så hårt att jag fick feta blåmärket idag.

Natten slutade i fyllecell i någon timme, totalt jävla åt helvete. Det är ingen ordning på rättsystemet i det här landet. Jag och Ronnie ska bo i Holland, där är det lite bättre tror jag. Bra skolsystem för våra barn. Och så kan man röka på istället för att supa.
Innan vakterna förstörde min kväll lyckade jag ändå fånga Ronnie på en visserligen ganska misslyckad bild, men bättre än ingenting. Nästa gång ska jag smyga närmare direkt. Jag ska försöka få en ansiktsbild.

http://i135.photobucket.com/albums/q137/ronniebejbi/ronniebar-1.jpg?t=1166144433

En alldeles, alldeles, alldeles underbar dag!!!
Jag spottade honom en snabbis, i närheten av hans jobb.
Hade suttit där och smuttat på en kall caffè latte en liten stund, när han plötsligt uppenbarade sig. Trots den grådaskiga himlen och den isande snålblåsten kändes det genast som att solen sken mot mig. Att fukten från träbänken för länge sedan trängt genom mina jeans bekom mig inte ett dugg. Inom mig rusade blodet, och när jag reste mig upp alldeles för snabbt fick jag en fet head-rush. Kändes som en knuff i magen, så jag föll handlöst bakåt ner på bänken igen.
Tack och lov att inte Ronnie la märke till mig, det hade varit katastrof.

Följde efter honom en bit på behörigt avstånd, det var inte läge att träda fram idag. Min make-up var alldeles för sunkig efter regnet, och de blöta jeansen skulle knappast imponerat. Jag är ju inte helt dum, har faktiskt vett nog att inte se ut hur som helst när jag ska introduceras för mannen jag älskar.
Dessutom var han oklanderligt klädd som vanligt. Den människan har inte ett enda fel, inte den minsta brist, det är helt ofattbart. Hans blotta uppenbarelse ger mig stora skälvan. Han gör min dag, ger mig kraft att orka kliva ur sängen på morgonen och styrka att hålla mig borta från de andra berusningsmedlen.
Han är det enda rus jag behöver.
Om han ändå kunde bli min, om jag ändå vågade, om jag ändå kunde förmå mig att ta steget....

Det är smickrande att somliga jämställer min blogg med riktigkille.nu-projektet, men jag måste ändå blygsamt undanröja alla sådana spekulationer. Ni förstår, den "bloggen" bygger på ett skämt kring en sjuk människa, och ingenting av detta stämmer in på mig.
Jag är inte sjuk, inte heller skämtsam.
Allt jag vill är att få utlopp för mina känslor, att kunna uttrycka det jag känner utan att bli klassad som en dåre. Är det förbjudet att älska i den här världen?
Ingen av er vet ju egentligen vilken relation jag och Ronnie har. Faktum är att jag tror han njuter lika mycket som jag av hur detta har utvecklat sig. Vem vet, snart kanske det blir mig han lovordar i sin krönika?
Den som lever får se. Och har inte Carlos hittat mig innan dess så får även jag veta hur det hela slutar.

Jag hade inte råd att gå ut ikväll.
Var ute på stan en sväng och sökte igenom Second-Hand affärer efter en schysst kavaj. När jag klev av tunnelbanan stod två blonderade ciderslynor med skinnstövlar och kortkort mitt ivägen. Jag gick rakt in i fjortisarna utan att blinka och armbågade den ena ganska hårt i sidan.
För i helvete människor, lär er att stå vid sidan om dörren när ni ska kliva på tuben!
Avstigande har företräde!!
Och medan ni ändå antecknar: Det finns faktiskt vanliga trappor man kan pröva på ibland, det är inte farligt med lite motion. Ni kommer inte dö av att gå förbi den oändliga kön till rulltrappan och istället röra på fläsket upp för de vanliga trappstegen.
Jag lovar!
Tro det eller ej så har jag faktiskt hört att det även skulle kunna vara lite hälsosamt.
Så nästa gång i rusningen, när rulltrappan är smockfull med svettiga, pendlande svennebananer, gör ett försök att ta dig upp för den ensliga trappan vid sidan om. Det kanske känns lite ovant att lyfta benen vertikalt i början, men man vänjer sig snabbt, det är ingen fara.
Lycka till.

ps. Hoppas vid gudarna att Ronnie tar vanliga trappan once in a while.

Långsamt tappar jag greppet.
Känner hur jag förlorar allt som kunde varit vi.
Inte en blick, inte ett ord, ingenting. Ibland känns det som han inte ens låtsas om mig. Som om det finns viktigare saker, som om jag inte betydde någonting längre.
Den här helgen var tung. Jag satt vid telefonen hela söndagen, laddade för att ringa upp honom. Det slutade med att jag slet ur jacket och kastade telefonen genom fönstret.
Fick tejpa för en flyttkartong. Glasrutor är för dyrt. Sa dessutom upp mig från jobbet igår, så det kan dröja innan jag har råd med sådan lyx. Min chef hånskrattade åt Ronnies krönika om motormän.
Han är en jävla motorman. Jag snodde hans bilnycklar, körde ut hans bil i skogen och lämnade den där. Sen hängde jag tillbaks nycklarna i hans olåsta skåp (dumma kossa) och sade upp mig på stående fot.

Kom hem från Mallorca häromdagen. Försökte reda ut mina tankar genom att ta en sista-minuten, men det blev bara värre. Hotellrummet krympte omkring mig och himlen var ständigt mörk i Ronnies frånvaro.
Stod till slut inte ut, så jag köpte en flygstol hem några dagar tidigare. Gick loss på nästan 4 lakan, men det var det värt för att kunna vara nära Ronnie igen.
Lundagatan.
Stockholms bästa promenadstråk.
Varför hör han inte av sig?

Jag skymtade honom en snabbis ikväll.
Jag är full.
Jag försökte följa efter.
Jag är full.
Han verkade ha en trevlig stund, mina ögon tårades medan mitt hjärta dansade. Det bruna håret gungade sakta i takt med hans rörelser, hans blickar rörde sig lekfullt över folksamlingen.
Jag är full.
Fick kämpa för att inte smyga mig fram och röra vid hans arm.
Bet mig i läppen för att inte skrika hans namn.
Tatueringen kliar en aning, alltmer när han är i närheten.
Bränner, svider, kliar, smärtar.
Hurt. Pain.
Agony. Love.
It.

Häromdagen tatuerade jag mig. Äntligen kom jag till skott med detta som jag planerat så länge. Känner mig mäkta stolt över att det dessutom blev någonting alldeles unikt, en tatuering som jag själv designat och målat upp, som jag verkligen kan stå för.
Det blev lite trixigt när han skulle tatuera i ärrvävnaden, men han var skicklig och till slut blev det riktigt snyggt. Tyvärr fungerar fortfarande inte min kamera, jag sparar ihop till en ny, så det fick bli en halvtaskig bild med mobiltelefonen.
Ber om ursäkt för det. Förlåt.

För de som inte ser så sitter den alltså precis vid pulsådern på vänster handled. Ett självklart ställe, en kroppsdel förknippad med livet och dess sårbarhet. En plats där jag vill bära honom, då jag känner att han är en stor del av mitt liv, en avgörande faktor för min överlevnad, och någonting jag aldrig vill förlora...

Tack för ert initiativ!

Än en gång värmer Ronnie mitt hjärta. Det kom som en skänk från ovan när han tillsammans med några kolleger drog igång antimobbing-kampanjen i Aftonbladet. Jag har läst om barnens misär, och mina flashbacks haglar.

Redan första dagen i grundskolan var de på mig. Mitt helvete pågick under hela skoltiden, jag fick byta skola 3 gånger och min familj tvingades flytta en gång. Att skriva om det nu är alltför smärtsamt, men det känns oändligt bra att någon tar tag i detta. Ronnie gör mig aldrig besviken!

Personligen har jag fått min hämnd på den värste mobbaren. En mysko snubbe jag sprang på för ett par år sedan hjälpte mig. Jag fick aldrig veta vad som hände i detalj, men jag erhöll mobbarens mobiltelefon, plånbok och jacka. Hoppas han led och lider än idag.

Min räddning genom dessa år var min dåvarande stora kärlek, som alltid fanns vid min sida och aldrig svek, Jesper Salén. Han dök upp som en bedårande ängel i kådisbellan, och därefter var vi två oskiljaktiga. Utan honom vet jag inte hur jag klarat dessa år. Jag är skyldig honom ett evigt tack, och han skall även veta att jag numera är i trygga händer hos mannen som nu besitter mitt hjärta, Ronnie Sandahl.

Vad gör en kille som Ronnie en regnmulen söndagseftermiddag i november? Spelar han bridge? Storstädar han? Eller bjuder han månne hem till filmkväll? (Han kanske hyr "Sömnlös i Seattle")
Detta försökte jag ta reda på idag, men det enda jag kom fram till var att han åtminstone inte uträttar särskilt många ärenden utanför hemmets trygga vrå.
Jag åkte gröna linjen till Skärmarbrink. Chansade på en av adresserna jag fann på eniro och bestämde mig för att passera porten några gånger under dagen. Vågade inte sitta och hänga utanför, vill ju inte bli sedd som nån knäppgök.
Väl framme, skrämmande bakis efter nattens eskapader, började jag med att gå runt kvarteret några varv. Försökte snegla in genom fönstren, men de flesta hade persiennerna nerdragna. Sen vet jag ju inte heller vilken våning han bor på.
Det kom någon medelålders gubbe, två blonda tjejer, en till medelålders gubbe och en kvinna med ett litet barn. Jag rufsade om barnet i håret och jollrade. Då sa hon "låt mig vara äckliga kärring".
Jag knuffade den otacksamma ungjäveln i ryggen när mamman var bortvänd för att öppna porten. Detta distraherade mig så pass att jag dumt nog missade att slinka med dem in.
Den där snoraktiga horungen är på min lista.
Känns som att allt går emot mig i min jakt på kärleken.
Men jag ger inte upp. Jag gick förbi porten 37 gånger.

Nyss hemkommen från Kvarnen känner jag mig aningen för sliten för djupgående analyser av mitt inre välmående.
Jag är glad.
Jag mår bara fint.
Nu har jag dock supit besinningslöst tre dagar i rad, så det är dags att sova.
Ingen Ronnie i sikte på hela kvällen. Kanske han sitter hemma med mjukisar och frossar i Meg Ryan-nostalgi? Måhända har han en B&J i högsta hugg, alla romantiskt drömmande singlars bäste vän! Jag tror han är en cookie dough-typ.

Har lyckats komma i kontakt med Fredriksbergsskolan där Ronnie gick. Det visade sig att man faktiskt kan beställa gamla skolkataloger, men endast om man själv gått i skolan. Jag sa att jag var Ronnies flickvän och att skolkatalogerna skulle bli en överraskning till hans födelsedag i december. De lovade att skicka dem inom ett par veckor.
De bad mig även gratulera till hans framgångar. Jag sa att det ska jag göra.
Antagligen var kärringen jag pratade med bara lite kändiskåt och äcklig, förmodligen en sån där kärring som ger bättre betyg till elever som slickar henne.
Hon var nog smygkär i Ronnie. Subba!

Äntligen Torsdag.
Det knackade jättemycket på dörren nyss, men jag sket i att öppna. Jag är upptagen med att ladda inför att gå ner och köpa Aftonbladet.
Självklart har jag redan läst på internet, men det räcker inte.
Har inte sovit en blund inatt. Om det beror på nervositeten inför veckans höjdpunkt eller det där pulvret är oklart.
Jag har en påfågel i mitt sovrum. Den har suttit där hela natten och sjungit. Tror den sjöng Eva Dahlgren.
Störigt.
När åt jag senast? Kan ha varit burgaren vid Globen häromdagen. Då jag nästan såg Ronnie.
Ronnie, Ronnie, min lilla ponnie
En ponnie jag rider, i eviga tider
Så ståtlig och stark, vi möts i en park
Där någon står i ett hörn och säljer....

Haderattantara Ompah-pah!

Hur lång är egentligen Ronnie? Har han flickvän? Föredrar han MacDonalds nya chokladmunkar eller gillade han de gamla bättre?
Frågorna är många men svaren de är ännu höljda i dunkel. Det är upp till mig, Ronnies enda sanna beundrare, att ta reda på detta. Och till min hjälp har jag en drivkraft och en entusiasm som kommer ta mig långt.

Någon påstod precis att han har en tjej. Tror dessutom jag läste om henne nyligen, men egentligen spelar det ingen roll. Han må träffa hundratals flickor, men ingen av dem kommer någonsin att älska honom som jag gör. Min kärlek är djupare än så, bortom de köttsliga lustarna och kraven på närhet.
För mig räcker det att älska honom på avstånd.
Än så länge.

Dessutom har han ju aldrig lyckats hålla ihop ett förhållande tidigare, så varför skulle det fungera denna gång? Förmodligen vet han djupt inom sig att han i själva verket väntar på någonting annat...
En kraft starkare än han kan styra över...
Vi är gjorda för varandra.

Imorgon kanske jag ska göra ett altare.

Med kikare och kamera utanför Globen kan man inte misslyckas. Det var i alla fall vad jag trodde ända tills imorse.
Eftersom jag än så länge inte har lyckats nosa reda på Ronnies arbetstider, så begav jag mig redan vid 14-tiden mot söder om söder. Som den journalistdyrkaren jag är hade jag även skrivblocket och pennan i högsta hugg. Nedan följer en liten dokumentation av dagens strapatser:

14.15
Jag anländer till Globenområdet. Det är ganska kallt men jag har hett kaffe i en termos. Utan mjölk, precis som Ronnie skulle vilja ha det.
15.00
Efter 45 minuter har ingenting särskilt hänt. Jag hittade en bra utkiksplats bakom en reklampelare. Fan att jag glömde sittdyna! Fanfanfan!!! Helvetes jävla skitfan!!! Men tankarna på Ronnie värmer.
16.00
Jag sprang bort till MacDonalds och skulle köpa några donuts. Ingen Ronnie i sikte men jag tror jag såg Virrtanten trycka en Big Mac därinne. Så jag köpte en jag också, trots att jag är vegetarian. Ändamålet helgar medlen.
16.45
Jag är fortfarande jättemätt och mår lite illa av köttet.
17.24
Jag trodde jag såg Ronnie och ryckte upp kameran med sån iver att jag slant. Linsen sprack. Vore det inte för att jag älskade Ronnie skulle jag nästan skylla min kameras död på honom. Nu nöjde jag mig med att springa fram och skvätta en mugg kaffe över killen jag trott var han.
Jag gömmer mig i ett buskage utanför systembolaget tills vidare. Jag fryser.
18.00
Vågade mig tillbaks efter en stund. Jävla psykopatkille som jagade mig över nästan hela parkeringen. Det borde vara jag som jagar honom. Slösa på min dyrbara tid sådär. Nu har jag missat en lång stund utanför Aftonbladet pga honom. Tänk om Ronnie passerade medan jag var borta?
18.37
Det är svinkallt!!!
19.05
Han kanske inte ens är där?? Han kanske skriver på sin krönika hemma idag? Jag kanske borde spana vid hans port istället?
20.00
Nu ger jag upp. Det är mörkt och rått. Klara nackdelar med att spionera på vintern. I sommar blir det enklare, men å andra sidan blir man lättare upptäckt då. Får hoppas att vi kommit varandra så nära då att jag inte längre behöver smyga i buskarna. Nu ska jag hem och söka honom på eniro.

Som synes blev det tyvärr ingen Ronnie-spotting idag. Inte heller några bilder att skryta över, delvis pga den saboterade utrustningen. När jag "enirade" hittade jag tyvärr två möjliga hemadresser, dock inte allför långt ifrån varandra.
Undrar om han åker tunnelbana?

Bakislördag...
Var på Kvarnen igår, jag vet att han brukar vara där.
Jag höll ordentlig utkik, men efter att nästan hela kvällen förlöpt utan en enda liten Sandahl började jag så smått tappa modet. I min desperation nöp jag därför en kille, som jag misstog för Ronnie, i rumpan. Det märktes genast att det inte var han, skinkorna var inte på långa vägar så fasta som hos Ronnies tighta bakdel.
Den främmande killen reagerade inte på mitt tjuvnyp. Han hade fullt upp med att köra ner tungan i halsen på en tjej som liknade någonting som Mikael Brinkenstierna släpat in. Vad gjorde hon på söder?

Efter 3 öl, lika många drinkar och 4 tequila shots, slog klockan äntligen tre. Dags att ta sikte på Stureplan och Riche. Ronnie måste vara där!
Väl framme möts jag till min fasa av arroganta jättebulldoggar till dörrvakter, och det blir tvärstopp. Desperat försöker jag spela på min och Ronnies relation för att komma in, men ingenting hjälper.

Jag kastade några blöta löv på vakterna och sprang därifrån. På vägen hem köpte jag en chorizo av korvgubben vid svampen. Fick smaka lite läsk av några snälla killar som inte såg det minsta bratiga ut.
Imorse vaknade jag upp i en busshållplats vid Ropsten. Min plånbok var borta och jag var ganska blöt. Dessutom värkte huvudet efter gårdagens våldsamma spritfest. Jag bakisspydde lite i några buskar.
Undrar om Ronnie är bakis?

Han var så himla söt när han var liten, det är inte klokt.
Jag har funderat på hur man uttalar hans efternamn. Min första tanke var att rätt och slätt kalla honom sandaaal, som remskorna man ibland har på sommaren. Sen dök min mamma upp och rörde om rejält i grytan genom att utbrista "Ronnie Sann-dal? Vem är det?".
Ja, vem är egentligen det? Antingen är det en total främling, eller så är det helt enkelt så han heter, pojken på fotot här ovanför. Det blir nog bäst om jag ringer upp hans arbetsplats och frågar.
Först tänkte jag be dem att koppla mig direkt till honom, men jag är ännu alltför blyg.

Så har man gått och blivit stalker då. En relativt ny erfarenhet, om man inte ska räkna med de ändlösa nätterna på www.eniro.se, sökandes efter den ena åtråvärda celebriteten efter den andra. Oftast får jag tji, då hjältar som Christer Lindarw sedan länge valt att hemliggöra sina telefon- och adressuppgifter - Ofattbart.
Då plötsligt, som en skänk från ovan, dök denne unge man upp i mitt liv. Lika självutlämnande som Carolina Gynning briljerar han i sina krönikor, som får mig att svepas med och inse att om det är någon jag ska stalka, så är det honom.
Utan den minsta ansträngning får jag reda på all livsviktigt information om honom, såsom vilken färg han har på tandborsten.
Efter min långa vandring i ovisshet så stillas slutligen mitt lystmäte.
Ronnie Sandahl, jag älskar dig!