Ronnie möglar

Titta på bilden ovan.
Den bakom bloggens namn.
Där syns min älskade Ronnie, men det är någonting som inte stämmer. Visserligen skulle det kunna vara naturligt manligt attribut, men inte ser det där märkligt skrovliga i hans urringning ut som brösthår? Liknar mer huden hos de muterade fiskarna i den där serien som gick på tv för typ tio år sedan. Minns ni den förresten? Människovarelser med fjäll och gälar som bodde i en lägenhet.
Den var rätt kul.
Hur som helst, medverkade Ronnie då? Stod hans bringa modell för de där blötdjuren? Jag är en aning rädd nu, det skall icke förnekas.
Men det kanske inte är någon fara. Han kanske bara helt enkelt möglar en smula.

Ronnie hänger med de stora grabbarna

I sin blogg visade Alex Schulman nyligen en bild på Ronnie tillsammans med två AB-chefer. Jag blev så kåt så det faktiskt kom en liten fläck i trosorna.
Han vet sannerligen hur man tar sig uppåt här i livet, min Ronnie. Jag är så stolt. Först Falköpings eminenta lokaltidning, sen Aftonbladet. Och så är det inte nog med att han skriver oss gråtfärdiga av förlustelse, han spenderar även sin fritid med chefen. Eller cheferna.
Han filtrerar sig. Falcetterar? Frottérar?
Hur som helst, han slickar sin väg skinande klar hela vägen upp till toppen.
Och där möts vi.
Han- toppjournalisten på Sveriges största skvallerblaska.
Jag - Playmate of the year på min egen herrtidning.

Var faktiskt på modellaudition idag. Det var en jätteschysst fotograf och bilderna blev jättefina. Jag är mycket stolt över dem och fick ha mycket inflytande över hur det hela skulle se ut. Hoppas verkligen detta leder någonstans. Han skulle maila bilderna, sa han. Men jag fick inte hans nummer eller så. Han ringer i början av nästa vecka, sa han.
Hurra! Nu ska Ronnie få se!

Jag höll nästan på att glömma.

Dagens Dikt. Det nya "must have" i varje galen beundrarinnas dagbok. Jag tänkte ta bilder på naglar också, men jag glömde.

Ronnie en man utav klass och av rang
kämpar sig framåt utan talang
det enda som räddar hans liv från fiasko
är lite hårvax och en flaska tabasco

med halsduken virad en 7-8 varv
liknar han mest en övergödd sparv
på nätterna vaknar han, svettig och blöt
skrek "hora" i sömnen, men jag tror han njöt

under sin kudde har ronnie en vän
lila och skrovlig, han kallar den Ben
Benny är busig, Benny är stor
Och leker om natten där bajset bor

Men nu var jag tarvlig, ty Ronnie är rar
och det enda viktiga i livet jag har
Han får mig att orka när livet är svårt
Jag drömmer om att han knullar mig hårt.

Requested as I am...

Jag har ett fan. Ett alldeles eget litet fan som hänger på min blogg och läser den i vått och torrt. Hon är min, min, min och hon gillar mig. Oförtrutet klamrar hon sig fast och gör att jag känner mig behövd. Vackert är det bannemej. Som en mors kärlek till sitt barn, trots att barnet föddes med tre munnar och ett öga.
Ett ansikte som bara en mor kan älska. Precis som med min dagbok. En utvecklingsstörd och lätt missbildad dagbok bara ett äkta fan kan älska.
När jag försvinner ut och famlar i mörket ryter hon till med sin vassa stämma och rycker mig på så sätt i kragen. Får mig att förstå att jag inte bara kan lämna henne. Lika lite som jag skulle överleva utan henne överlever hon utan mig.
Skriv mer. Skriver hon.
För bövelen.
Jessica, du är havren som får hästen att hoppa.
Du är laxermedlet som lättar förstoppningen.
Du är för mig vad skräpmat är för Britney Spears, vad mobbing av modebloggar är för Alex Schulman. Du är min himmel på dagen och min dildo på natten, du är helt enkelt drivkraften som får mig att orka vakna varenda morgon.
Sluta aldrig hoppas, så kanske vi en dag sitter och tar ett glas rött.

Dagens Dikt till Ronnie

Ronnie är min lilla skatt
han är råtta, jag är katt
uti skogen jagar jag
råttan Ronnie varje dag

Gömmer han sig bakom buskar
Skyller jag på att han fuskar
Gömmer han sig i en sjö
Är jag rädd att han ska dö

Snälla Ronnie, sluta fly
Måste du min kärlek sky?
Snälla Ronnie, kom till mig
Inse att jag älskar dig!

En gubbe och en brat

Imorse på väg hem från jobbet kom en gubbe av den typen man kallar ful mot mig. Han hälsade jättemånga gånger och sträckte fram sin ytterst smutsiga labb. Jag vinkade glatt och gav honom mitt visitkort med adressen till denna sida, + en bild på Ronnie.
Han tackade och sen ramlade han.
Yes, det stämmer. Konduktören brassade på lite extra, som för att jävlas, och gubben flög handlöst ner på golvet.
Min första impuls var att helt enkelt skita i det. Han var ful, äcklig och påflugen. Han kunde gott ligga där ett tag. Då - som från ingenstans, dök Han upp. En blond brat med välstruken kostym som likt i en dröm svepte fram och sträckte ut en hjälpande hand mot mannen.
Så vad skulle jag göra? Sitta där och låta honom lyfta upp äcklet själv? Nej, jag var helt enkelt tvungen att hjälpa till.
Sen log han mot mig och kände sig säkert som värsta hero'n.
Så jag valde att vänta tills han gått av innan jag sparkade gubbtjyven på smalbenet och sprang därifrån.
Men Ronnie såg jag inte skymten av.

Är det inte helt jävla fucking otroligt att 66 personer varit inne här idag, och inte en enda (förutom Ronnie själv) har valt att deltaga i tävlingen om dejten.

Men jag ska ge er lite längre betänketid. Som ni säkert förstår har ju jag ändå makten att avgöra vem som skall gå segrande ur striden. Och envisa rykten hävdar att det skulle kunna vara jag.

Skulle så vara fallet att Alex Schulman väljer att skicka ett bidrag finns möjligheten att jag överväger huruvida han kan få plocka hem kalaset. En dejt dem emellan vore onekligen en intressant konstellation. Och i så fall kunde jag stå bakom en pelare i lokalen, en sån där bärande som man inte får riva ner, och spionera på gossarna.

Säkert skulle Ronnie försöka sig på en tåflirt under bordet. Han är allt en riktig spjuver, den där sandahlen. Jag såg nog när han av "misstag" spillde lite white russian i en ovanligt bystig flickas väl tilltagna dekolletage häromkvällen. Putslustigt valde han sedan att rengöra hennes svällande barm med sin tunga. Classy.
Så mycket för att aldrig säga hora.
Jag får nog lov att skaffa silikonbröst, trots allt.

Nu skall vi också tävla!

Om man kan vinna en träff med Alex Schulman skall minsann inte jag vara sämre.
Härmed utlyser jag en tävling, där den som skriver sista kommentaren till detta inlägg vinner en date med Ronnie Sandahl.

Förutom Ronnie himself kommer dejten innehålla:
* Latte
* Existensiella diskussioner
* Namndropp Peter Birro en gång
* Namndropp Hemingway två gånger
* Diverse filosofiska citat. Dels från klassiska litterära verk, dels Ronnies egna pekoraler.
* Minst en halsduk

Bonus för den som har tur:
* Bio i separata salonger med varsin smal film.

Så sätt igång och kommentera nu.
Go nuts, så att säga.

Jag jag jag

Så.
Fint.
Jag är en tjej.

Ingen 27 årig cw med bockskägg. Eller hur var det nu, Ronnie Sandahl?

Bildbevis!

Stockholm har sällan varit vackrare.

Någonting säger mig att Ronnie skulle beskriva denna dag bättre än någon annan. Så med ett hopp om en romantisk utläggning i ordkonstens vackra harmoni begav jag mig till Globen.

Precis vid bänkarna utanför hade någon spillt lite vatten.

Blankt och stilla.

Lockande.

Men dock en aning gult.

Det påminde mig om sist jag var här och kissade utanför ingången till AB. När Ronnie kom ut klev han i pölen och svor en snabb ramsa. Då gick jag hem och onanerade.

Undrar vem som kissat idag?

Jag funderade en stund på detta, medan jag betraktade den ljumna pölen som sakta ångade bort i den stekande värmen.

Det kan ha varit Carolina Gynning. Hon skriver visst krönikor för AB ibland har jag förstått. Undrar om hon har rufsat om i Ronnies hår? Undrar om han har klämt på hennes urplockade sillisar? Eller är det kanske endast Alex Schulman förunnat?

Mer än så hann jag inte tänka när han plötsligt dök upp.

Dimmig i ögonen av solsting, vätskebrist och ammoniakaromerna som nått hjärnan rusade jag fram till dem.

Ronnie och en blond man.

"Ronnie!!" ropade jag med hes röst. (Jag måste sluta dricka whiskey)

"Min älskade!!"

De stannade upp och vände sig mot mig. Och då hände det.

Ögonblicket jag lyckades fånga på bild.

Som i en dröm.

En något avlägsen och ammoniakstinkande dröm.

Men ändå, så fantastisk och alldeles, alldeles underbar.

Ronnie höjde handen och vinkade till mig.

Då svimmade jag.

Vaknade upp av att en lodare hällde vatten i ansiktet på mig. Hygglig kille, tyckte jag.

Sen gick jag hem. Vingligt. Med sprängande huvudvärk.

Men ändå- med kameran i behåll.

Undrade dock varför inte Ronnie och den andre hjälpte mig?

När jag laddade upp bilden på datorn fick jag svaret.

Sanslös helg

Efter en helt ofattbar helg kan jag äntligen andas ut i hemmets lugna vrå igen.
Jag har varit i helvetet och återvänt, det kan jag lova er. Och trött är jag. Totalt utmattad.
Har ni en aning om hur svårt det är att somna i häktet?
Ångestfyllda skrik, dålig luft, hårda sängar och en gnagande oro inför att eventuellt fråntas mitt allra käraste nyförvärv. Datorn. Till slut kunde ingenting bevisas, och de kan ju inte hålla mig hur länge som helst tydligen. Tur att snutarna själva verkade ha lite koll på regelverket, för jag har ingen aning. Den där Stefan Berg eller vad han hette, vilken grinig gubbtjyv. Som han tjatade om sin förbannade dator, tills det blödde ur öronen på mig. Jag trodde faktiskt inte det var sant när jag i fredags morse kom ner till hotellobbyn och möttes av den där feta karln med två lastgamla byhålepoliser i släptåg.
Snacka om att det inte händer mycket i Falköping. Kändes som en "Kopps"-flashback när jag blev släpad till stationen pga ett blogginlägg jag skrivit på internet. Ett jävla blogginlägg!
Den ena fetknoppen kliade sig på sin skalliga hjässa och visste inte ens vad en blogg var.
Stefan Berg spottade och svor.
Till slut orkade jag inte längre utan gav honom datorhelvetet men krävde att han skulle betala igen de 100 kronorna jag pyntat för att lösa ut skräpet från SL's hittegods. Vilken waste.
100 spänn för en gammal rutten dator som knappt rymde en enda porrfilm.
Tack och lov släppte de mig med argumentet att det verkade gälla en privat dispyt, och ingenting de kunde blanda sig i.
Så nu sitter jag återigen vid min stenåldersklump och sörjer den korta men underbara tiden jag hade med min laptop.
Jag älskade varje sekund.
Och just nu myser jag vid tanken på vad Stefan Berg kommer säga när han upptäcker de 8 gig barnporr som jag stuffat hans dator med.
Förmodligen kommer det medföljande viruset bidra till en fortsatt fridfull sommar hos familjen Berg, det är jag övertygad om.

Ja, det är inte klokt vad kärleken får en att gå igenom. Ronnie Sandahl, din lilla spjuver...

Sitesajjing i Falköping

Jag har vandrat runt i Falköping och beundrat staden. Det känns som att bli kär på nytt.

De rödsprakande blommorna på stora torget bländar mig likt tusentals dunkande hjärtan sprängfyllda av innerlig längtan.
Den svarta bänkens spjälor skiner blankare än spiror av den ädlaste ebenholtz i den halvljumma augustisolen.
Jag har hittat hem.

Några fikande människor får mig att minnas. Minnas den tiden. Tiden då jag ännu var en av dem. De obetydliga. De små människorna.
Den totalt bortglömda och komplett meningslösa skaran.
Nu tillhör jag någonting större.
Ett sammanhang.
En del av en helhet.
Det är du och jag mot världen nu.
Du och jag och Falköping.

En sten i Falköping. Världens finaste sten.

Fredriksbergsskolan

Skolan där Ronnie gick. En lång stund vandrade jag omkring på skolgården och insöp atmosfären. Jag kunde nästan känna Ronnies andedräkt kittla mina näsborrar när jag drog ett djupt andetag vid ett ventilationsgaller. Väggarnas skrovliga tegel repade mina handflator en aning, jag vill ju komma honom så nära det går.

Undrar vart han hängde på rasterna, undrar vilket klassrum som var hans?
Jag kikade in genom alla fönster jag hittade, men det var sommarmörkt och eländigt. Så istället sjönk jag ner bakom en buske i rabatten och onanerade medan jag tänkte på Ronnie, pluggandes svenska, bakom något av dessa draperier.

Mytomani och Kleptomani

Jag har ljugit. Förlåt.

Har legat sömnlös inatt efter gårdagens hemska bluffmakeri. Våndats över vad folk nu skall tro om mig. De senaste dagarna har inte varit lätta. Vet inte vad som flugit i mig.

Men jag måste få en chans att sona mina brott.

Jag vill inte uppfattas som en sån där knäppgök man läser om. Vad skulle pappa säga då, där han sitter på sitt vårdhem alldeles ensam?
För att inte tala om mor min, hon skulle vrida sig i graven.

Eller egentligen tror jag hon skulle vara rätt nöjd om jag växt upp till en knäppskalle. Hon hade nån slags förkärlek till människor med mentala störningar.

En "match made in heaven", det var mina föräldrar det.

Pappa och mamma.

Mentalpatienten och vårdbiträdet.

Jag saknar er så.

Men åter till min lögn. Självklart är jag inte hos en familj i Nepal.

Jag är på Hotell Andrum i Falköping. 6,5 meter över trädtopparna.

Inte alltför långt ifrån Ronnie.

Och nu ska jag åka in till stan.

Ny dator- I can keep in touch!

Tro det eller ej men jag gjorde en jävligt smart grej innan jag drog till Arlanda.

På Klara Östra Kyrkogata ligger SL's mottagning för omhändertagna effekter.

Eller hittegodsavdelningen för prylar som folk helt enkelt inte värdesätter tillräckligt mycket för att hålla reda på.

Så jag gick helt sonika dit och straffade någon hutlöst slarvig person som lyckats sumpa sin laptop på bussen. Hur enkelt som helst!

Bara att knata in, berätta att jag råkat glömma min fina dator på bussen och hoppas på att ha tur. Vilket jag hade. Ofattbar tur, för en jävla gångs skull.

På några minuter hade jag löst ut denna min nya ögonsten, och sitter i skrivande stund i rummet jag hyrt hos en nepalesisk familj.
Prisa datorgudarna!

Skåda underverket och förundras!