Jag har ett fan. Ett alldeles eget litet fan som hänger på min blogg och läser den i vått och torrt. Hon är min, min, min och hon gillar mig. Oförtrutet klamrar hon sig fast och gör att jag känner mig behövd. Vackert är det bannemej. Som en mors kärlek till sitt barn, trots att barnet föddes med tre munnar och ett öga.
Ett ansikte som bara en mor kan älska. Precis som med min dagbok. En utvecklingsstörd och lätt missbildad dagbok bara ett äkta fan kan älska.
När jag försvinner ut och famlar i mörket ryter hon till med sin vassa stämma och rycker mig på så sätt i kragen. Får mig att förstå att jag inte bara kan lämna henne. Lika lite som jag skulle överleva utan henne överlever hon utan mig.
Skriv mer. Skriver hon.
För bövelen.
Jessica, du är havren som får hästen att hoppa.
Du är laxermedlet som lättar förstoppningen.
Du är för mig vad skräpmat är för Britney Spears, vad mobbing av modebloggar är för Alex Schulman. Du är min himmel på dagen och min dildo på natten, du är helt enkelt drivkraften som får mig att orka vakna varenda morgon.
Sluta aldrig hoppas, så kanske vi en dag sitter och tar ett glas rött.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag älskar ditt enda öga, Quasimodo.
Jag älskar dina tre munnar, Lucifer.
Jag älskar även ditt ansikte, Grenouille.
Men vem är du egentligen?
Ack, om jag visste det så skulle jag mer än gärna dricka ett glas rött...
Jag läser också allt du skriver.
för alltid
tillsammans.
Tillsammans i härligheten, i evigheten.
Ni och jag. En vacker dag.
ack. tack!
Post a Comment