Jag har vandrat runt i Falköping och beundrat staden. Det känns som att bli kär på nytt.De rödsprakande blommorna på stora torget bländar mig likt tusentals dunkande hjärtan sprängfyllda av innerlig längtan.
Den svarta bänkens spjälor skiner blankare än spiror av den ädlaste ebenholtz i den halvljumma augustisolen.
Jag har hittat hem.
Några fikande människor får mig att minnas. Minnas den tiden. Tiden då jag ännu var en av dem. De obetydliga. De små människorna.
Den totalt bortglömda och komplett meningslösa skaran.
Nu tillhör jag någonting större.
Ett sammanhang.
En del av en helhet.
Det är du och jag mot världen nu.
Du och jag och Falköping.
Den svarta bänkens spjälor skiner blankare än spiror av den ädlaste ebenholtz i den halvljumma augustisolen.
Jag har hittat hem.
Några fikande människor får mig att minnas. Minnas den tiden. Tiden då jag ännu var en av dem. De obetydliga. De små människorna.Den totalt bortglömda och komplett meningslösa skaran.
Nu tillhör jag någonting större.
Ett sammanhang.
En del av en helhet.
Det är du och jag mot världen nu.
Du och jag och Falköping.
En sten i Falköping. Världens finaste sten.
No comments:
Post a Comment