Långsamt tappar jag greppet.
Känner hur jag förlorar allt som kunde varit vi.
Inte en blick, inte ett ord, ingenting. Ibland känns det som han inte ens låtsas om mig. Som om det finns viktigare saker, som om jag inte betydde någonting längre.
Den här helgen var tung. Jag satt vid telefonen hela söndagen, laddade för att ringa upp honom. Det slutade med att jag slet ur jacket och kastade telefonen genom fönstret.
Fick tejpa för en flyttkartong. Glasrutor är för dyrt. Sa dessutom upp mig från jobbet igår, så det kan dröja innan jag har råd med sådan lyx. Min chef hånskrattade åt Ronnies krönika om motormän.
Han är en jävla motorman. Jag snodde hans bilnycklar, körde ut hans bil i skogen och lämnade den där. Sen hängde jag tillbaks nycklarna i hans olåsta skåp (dumma kossa) och sade upp mig på stående fot.

Kom hem från Mallorca häromdagen. Försökte reda ut mina tankar genom att ta en sista-minuten, men det blev bara värre. Hotellrummet krympte omkring mig och himlen var ständigt mörk i Ronnies frånvaro.
Stod till slut inte ut, så jag köpte en flygstol hem några dagar tidigare. Gick loss på nästan 4 lakan, men det var det värt för att kunna vara nära Ronnie igen.
Lundagatan.
Stockholms bästa promenadstråk.
Varför hör han inte av sig?