Ute i kylan

Obehaget växer våldsamt och äter upp mig inifrån, likt en gigantisk, utsvulten binnikemask. Regnet piskar min rygg rödblossig, och det lilla hår som hunnit växa ut på huvudet flamsar fram och tillbaks i den hårda vinden. Genomblött.

Är det verkligen juli?

Kan inte någon komma till min räddning?

Bortglömd och förlorad sitter jag här, utanför AB-redaktionen vid Globen, ännu en gång. Jag visste att jag aldrig borde gett mig in i detta. Utan paraply dessutom.
Det svider i ögonen.

Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli en bra stalker. Mina matta försök bleknar i jämförelse med sanna legendstalkerbloggar som "riktig kille". Jag kom på ett sidospår, vilket var ett misstag.

Faktum är ju att jag aldrig tänkte bli en i raden av alla stalkers. Detta är ingen stalkerblogg. Jag vill bara uttrycka mina känslor för mannen jag älskar. Vill bara få utlopp för mitt lidande.

Vill ju bara få ett skjut, eller två.

Vilket även namnet på min blogg antyder.

Jag är en groupie och Ronnie är min Rockstar.

Förlåt mina snedsteg i detta stormiga sommar-Sverige. Jag skall inte göra dig besviken igen. Jag lovar att alltid finnas vid din sida.
Och jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns vid min.

Ronnie Sandahl - jag älskar dig!