Jag halkade i trappen utanför Aftonbladets redaktion och slog i bakhuvudet.

Varför måste det regna på sommaren i Sverige? Varför måste folk envisas med att äta glass i Sverige trots att det är 2 plusgrader och regn? Varför måste klantskallarna tappa sin förbannade glass som de trots allt slängt bort säkert typ 20 spänn på? Och varför, varför av alla platser i denna erbarmliga stad, måste de tappa den just på det trappsteget som just jag skall kliva på, just denna regniga pissommardag?

Jag vistades en natt på sjukhus i lätt koma och glömde därav bort mitt login till sidan, men tänkte att det kanske var lika bra. Min pojkvän lämnade mig efter att han blivit tipsad av någon illasinnad tjallare om sidans existens.

Vederbörande skall för sina synder brinna i helvetets oupphörliga eldar.

För ett tag kändes det som allt slets ifrån mig- min blogg, min pojkvän, alla mina tre inbundna exemplar av "Vi som aldrig sa hora" (varav två signerade) och sist men inte minst- min stolthet.

Ensam, blåslagen, utfattig och förbannat hungrig har jag därför spenderat denna sommar. Krossad, men ännu icke slagen. Ty det är dags för nya tag, och den här gången skall ingenting stå i min väg. Solen skiner och jag har faktiskt fått jobb som postsorterare.

Äntligen kan jag börja käka igen, och äntligen tillåter vädret mina dygnslånga spaningsuppdrag utanför AB. Eller varför inte kring Lundagatan.

Tro inte att du kommit undan Ronnie.

The show must go on.

And we are the stars.