Fick paketet i retur. Någonting måste ha gått snett. Jag eldade upp hela rasket.

En dunkande huvudvärk väckte mig inatt, och jag låg vaken flera timmar med vad som tycktes som främmande röster i mitt huvud. Kändes dock inte som att jag var riktigt delaktig i samtalet.
Man hör ju jämt om folk med röster som talar om för dem att mejja ner folk på gågator och snitta upp utrikesministrar, men inte ens det kan jag få.
Nej, mina röster pratade inte ens med mig, de fryser mig ute och chitt-chattar bara om sådant som behagar dem själva, medan jag får just dunkande huvudvärk av ansträngningen det innebär att försöka hänga med i konversationen.
Det lät som minst en man och några fler kvinnor. Kvinnor ska ju som bekant alltid babbla så jävla mycket. Jag snappade upp en del om något jävla broderi, en middag och ett sååååå fint hotell i Berlin där man minsann fick spela hur hög musik man ville hela natten, så hon hade känt sig som ung på nytt när hon varit där med sin älskare över en långweekend (hennes äkta man var på konferens i Skövde) och haft djurisk tonårssex till hårdrocksmusik tre nätter i sträck.
Just då önskade jag att jag haft en fjärrkontroll, och bara kunnat stänga av. Typ som när man tittar på TV och den där förbannade Martin Timell dyker upp i varenda program man zappar förbi.
Då är den lilla röda knappen världens bästa uppfinning.
Jag ska fanimej uppfinna en sådan knapp till röster i huvudet. Så jag bara kan stänga av skiten och istället slå på varlfri kanal, tex Ronnie. Ibland hör jag hans röst inom mig. Det är förstås mer sällsynt givetvis, eftersom jag ständigt längtar efter de tillfällena.
Honom vill jag inte stänga av.
Honom vill jag sätta på.