Äntligen!
Hemma igen efter 10 dagar i den där helveteshålan.
Min 20-kvadratslya känns som rena slottet i jämförelse med det madrasserade tvångsnäste jag tvingats spendera det mesta av min tid i den senaste veckan. En befrielse i ordets sanna bemärkelse att äntligen kunna laga min egen mat (mackisar med ketchup), att kunna gå ut och in som jag vill (typ en gång per dygn- på natten) och vart jag vill (Lundagatan eller Globen), utan att någon kvinna iklädd vit rock med slejf hänger mig i hasorna som en dreglande hyena.
Med andra ord har jag, som ni säkert förstår, haft en drömsemester.
Ingen tillgång till internet, ingen Aftonbladet till frukosten, ingen uppdatering om vad som händer i Ronnies liv. Några gånger försökte jag skriva brev till honom, sa att det var till min mamma.
Dock genomskådade de mig snabbt efter att ha konfiskerat mina brev. Ofattbart.
Min mamma är ju död.
Det var inte länge sen hon gick bort. Hon hann faktiskt läsa en krönika eller två av Ronnie. Hon gillade inte hans frisyr, men skrattgropar har hon alltid gått igång på- precis som jag. På tal om frisyr har jag fått en rätt schysst stubb nu, ser lite knäppt ut men ska nog till Buttericks och kolla på peruker imorgon.

Är Lisa blond? Det är hon säkert. Det får nog bli en blond peruk. Jag måste få tag på en bild på henne. Jag måste få veta hur hon ser ut. Hur hon går. Vad hon äter. Vad hon gör.
Lisa, oh, Lisa... Om du ändå kunde avslöja din hemlighet, vad du gjort, hur du gjorde...
För att få mina drömmars man på fall.

FAN FAN FAN FAN HELVETEEEEE!!!!!
Jag missade när Ronnie var på TV. Hade ingen TV i isoleringen.