Pause. Tidningen över alla tidningar. Så mycket ni gett mig, så mycket ni betytt.

Och i senaste numret dök en intervju med Honom upp. En helsidesbild med hans gripande blick stadigt fixerad, som om han såg rakt genom kameran, rakt genom tidningspappret och rakt genom mig.

I flera minuter efter att jag slagit upp den sidan satt jag som förstenad.

Så det är sant. Han har flickvän. Och han är kär i henne.

Men jag är glad för hans skull. Det jag känner för honom överstiger alla köttsliga lustar, han betyder mer än att jag ska kunna missunna honom någonting sådant som ömsesidig kärlek. Är Ronnie lycklig är jag lycklig, och att se honom trivas med livet betyder mer än allt annat.

Jag är en större människa än att jag ska vara bitter över att någon som betyder mycket för mig inte älskar mig på samma sätt. Jag är tillräckligt stor att kunna ge honom den lyckan.

Dessutom, om han behöver tid på sig till att förstå vem det är som verkligen är den rätta, så ska jag inte pressa honom. Tids nog kommer han förstå. Tids nog.

Den här huvudvärken vägrar försvinna.

Kylan ligger över hela jävla stan och lakejerna gick inte vidare trots att jag röstade 94 gånger på dem efter Ronnies inrådan.

Givetvis skrev han ingenstans att farbröderna från forna dar var hans favoritbidrag i årets schlager, men han kom till mig i en dröm med meddelandet.

"I som i melodifestivalen inträden låten hoppet fara" skallade hans ljuva röst genom korridorerna i min ångestladdade återvändsgrändsdröm.

Omringad av otalet expanderande Christer Björkman's vaknade jag kallsvettig med mitt fotoalbum hårt tryckt mot bröstet. Så hade jag ännu en gång somnat mitt i min Ronniedyrkande godnattstund.

Albumet har ännu många tomma sidor, men bilderna på min älskades fagra anletet frodas inte direkt i skvallerposten. Gå ut och festa med dig, min kära, och omge dig med creddiga människor så du hamnar på bilder. Bilder som jag kan klippa ut, klistra in, kyssa och beundra.

Somna till.

Drömma om.

Vakna med tätt intill mig och önska du vore här.

Fick paketet i retur. Någonting måste ha gått snett. Jag eldade upp hela rasket.

En dunkande huvudvärk väckte mig inatt, och jag låg vaken flera timmar med vad som tycktes som främmande röster i mitt huvud. Kändes dock inte som att jag var riktigt delaktig i samtalet.
Man hör ju jämt om folk med röster som talar om för dem att mejja ner folk på gågator och snitta upp utrikesministrar, men inte ens det kan jag få.
Nej, mina röster pratade inte ens med mig, de fryser mig ute och chitt-chattar bara om sådant som behagar dem själva, medan jag får just dunkande huvudvärk av ansträngningen det innebär att försöka hänga med i konversationen.
Det lät som minst en man och några fler kvinnor. Kvinnor ska ju som bekant alltid babbla så jävla mycket. Jag snappade upp en del om något jävla broderi, en middag och ett sååååå fint hotell i Berlin där man minsann fick spela hur hög musik man ville hela natten, så hon hade känt sig som ung på nytt när hon varit där med sin älskare över en långweekend (hennes äkta man var på konferens i Skövde) och haft djurisk tonårssex till hårdrocksmusik tre nätter i sträck.
Just då önskade jag att jag haft en fjärrkontroll, och bara kunnat stänga av. Typ som när man tittar på TV och den där förbannade Martin Timell dyker upp i varenda program man zappar förbi.
Då är den lilla röda knappen världens bästa uppfinning.
Jag ska fanimej uppfinna en sådan knapp till röster i huvudet. Så jag bara kan stänga av skiten och istället slå på varlfri kanal, tex Ronnie. Ibland hör jag hans röst inom mig. Det är förstås mer sällsynt givetvis, eftersom jag ständigt längtar efter de tillfällena.
Honom vill jag inte stänga av.
Honom vill jag sätta på.

Jag vill läsa den där boken om Svennis, eller om den brittiska mediehysterin. Men helst av allt vill jag läsa Ronnies bok, jag vill ha den signerad, och jag vill att han ska ge omslaget en puss med sina mjuka läppar.
Undrar om han brukar vara på O-baren? Jag har ännu inte sett honom där, men det är litet så om han dyker upp är han i mitt nät.
Det är typ enda stället jag kommer in på numera, det verkar som att vakten jag slängde löv på har snackat massa skit om mig. Varför jag komer in på Obaren kan jag faktiskt inte riktigt förstå. Visst, jag har legat med två av vakterna och den ena av dem är gift- men hur jävla feg kan man vara?
Jag skulle ju aldrig låta det komma ut vem det är eftersom jag inte vill att det ska komma fram till Ronnie. Känns som ett svek gentemot honom.
Igår rakade jag av allt mitt hår. Sen köpte jag en peruk på Butterick's.
Det här kanske låter lite sjukt- men enligt gammal folktro skall detta vara en besvärjelse som leder till evig och odödlig kärlek.
Jag lindade alltså in ett foto av Ronnie i mitt avklippta hår, bäddade ner det i en ask klädd med rött sammetstyg och skickade paketet hem till honom.
Nu är det bara att vänta och se.
Jag behöver en ny kamera.