Jesper Salén.
Vacker som en dag stod han plötsligt där och log. Så många minnen som röste över mig, och jag sprang hans utsträckta armar till mötes. Då öppnade han sin mun som för att ropa mitt namn, och över hans läppar kom:
"Jossan!"
JOSSAN??? Vad i HELVETE??
Irriterat och förbluffat vände jag mig om, och där stod den där glosögda bimbon med ett iq-befriat flin och vinkade till honom.
Fördömt också! När jag lurats tro att vi äntligen var i varandras famn igen så dyker det upp nån jävla c-skådis och dödar hela ögonblicket.
Jag svepte min Long Island och planerade att sparka till henne på ankeln när hon gick förbi. Men hon stod kvar vid sitt bord.
Jeppe gick fram till henne istället. Han verkade inte ens se mig, han t.o.m stötte till mig i sidan med armbågen utan att be om ursäkt. Snabbt påmindes jag om varför mina känslor inför honom avsvalnade. Han är ingenting annat än en arrogant tönt med kändiskomplex. Det fungerade lixom inte för honom att jag endast var en simpel Svensson.
Ronnie däremot... Han förstår. Han är annorlunda. Han är allt jag någonsin velat ha.